Jag har inte ens maken här som jag kan beklaga mig för.
Vore det kanske fel att bombardera honom med klagovisor när han befinner sig nere i Afrika och arbetar ihop till baconen? Ja det vore det nog.
Äh, jag är inte ens så superförkyld, men det verkar vara det enda jag har att rapportera.
Inte det enda, men det enda som inte är 15 verser långt och beklagande i tonen. Eller var det kanske just det det var?
Jag känner mig lite hemlös just nu och har antagligen just därför drabbats av hemlängtan till alla ställen jag bott på de senaste åren. En sådan konstig känsla. Jag kommer ihåg allting som med rosa glasögon på nu. Allt var så underbart back when jag hade ett hem. Nu sitter jag med en massa väskor fyllda med strumpor och en osthyvel och måste hålla ut tills ett hem dimper ner i min famn.
Nu blir mitt snorfyllda huvud så tungt att jag alldeles måste vila det på dynan en stund.
Hunger och sömnighet hjälper inte en orolig själ som ska flyga. Dock är det bra att vara trött så att man får sova. Och om jag äter så börjar jag spy. Men om man är trött och få somna (oh yes please!) så blir man väckt till middagen och då känns det som om hela kroppen ska gå sönder och varför finns det inte Do Not Disturb – skyltar att hänga på näsan medan man sover?
Och nu vet jag inte om jag borde ta min lilla runda vita vän nuuuu eller om en timme. Alltså på tom mage dessutom. Kommer jag att slockna som en…någon som slocknar fort genast eller kommer jag att kunna vara vaken en timme helt okej? Jag vill ju inte missa mitt flyg EN GÅNG TILL* p.g.a. pillerpoppande.
Ett halvt piller? Åh. Tack och LOV för att det blir lite mindre flygande och guppande i luften från och med nu.
Ett tag kände jag att det blir lättare, eller att man liksom vänjer sig vid flygning även om man inte tycker om det, bara man bara gör det. Inte låter oron vinna alltså. Men nu på sistone vet jag inte riktigt. Jag har bara börjat känna en annan sorts oro. Eller kanske beror det på pillerpoppandet…att man inte riktigt är sig själv. Hur som helst…tack till mig som hade vett att boka en 6-timmarsresa direkt till Helsingfors istället för en 15-timmars via Englandien, även om det innebar två dagar på hotell. Jag kanske ville hemhemhem så fort som möjligt där ett tag, men 15 timmar med tusen byten…nej.
Nu ska jag äta lite salta pinnar och ta det det lilla lugna.
(Det är inte direkt så att texten passar jättebra, jag har bara haft den i hovvo flera dagar nu.)
*Med valium i kroppen inser man inte alltid riktigt hur bråttom det är i säkerhetskontrollen. Man strosar.
Ööööh, när man sätter det som rubrik så blir det lite svårt att leverera. Kunde man kanske kalla det sju riktiga skitfakta om mig? Då fanns det åtminstone en liten chans att det man skriver skulle kunna låta intressant.
Nåh. Dagens flata utmanade så jag lyder och sätter igång.
1. Tändsticksaskar är något av det med obehagliga i världen. Och öronproppar, de där gula mest av alla, och gummiband. Jag måste förflytta mig själv till ett happy place om jag kommer alltför nära något av dem. En skräckhistoria: En vacker dag befann jag mig med Makenärsombaken på Muji i Milano.
(Även om det endast är tre dagar sen jag lämnade stället kände jag ett behov av att surfa på streetviewen lite för länge. Milano!)
Vi gick där bland alla grejsen när mitt vänstra öga landade på Bollen. Ahem. Så snygg! Så den väckte mitt ha-begär.
Jag tog upp den i min hand. Jag kände, jag insåg. Den var inte alls gjord av trä. Det var en gummibandsboll. SKRÄCKEN! Jag lade den ifrån mig fortare än fort och kände obehaget på min handflata. G U M M I B A N D S O B E H A G E T. Rysningar. Oäääk!
2. Jag är super på att komma ihåg nummerplåtar. Superduper till och med. Det är en händig superpower de gånger man lite vill stalka någon.
3. De senaste åren har jag fått vuxensmaksinne. Vitlök, salami, rå lök, oliver, vin, sniglar, broccoli, blomkål, the list kunde gå på och på. Allt jag inte åt som skitunge har plötsligt blivit underbart gott. Förutom lutfisk förstås.
4. I min barndom låtsasdiggade jag Metallica och andra hårda band för att Storebror diggade dem. Jag tog till och med med dem till musiktimmarna när vi fick ta med vår favoritmusik och led mig genom en låt eller två. Det var inte lätt att vara ung.
5. Jag har lite lekt med tanken att någon gång skjuta, slakta och tillreda ett djur. För kan man inte döda och slakta så borde man väl inte ens äta? Kanske någon gång när jag är lite mindre vegetarisk av mig dock.
6. Trodde alltid att det hörde till att vara förlovad något år innan giftermål, men gick sist och slutligen från det ena till det andra på 75 dagar.
7.Här tog mina tankar slut så jag gick till (skypade) Maken för tips. Det tog oroväckande länge för honom att komma med intressanta fakta om mig. Tydligen “kom han bara på saker som han tycker om med mig”. Same same säger jag.
Makens förslag:
a. Jag kan rulla ihop tungan. (“Not everybody can do that!”)
b. Sättet jag oroar mig för honom när saker och ting inte är 100% bra. (“…like you taking care of me, in that a little fretful manner.”) Jag vet inte om det är så bra att fretta. Om precis allt. Det tenderar att höja blodtrycket. Men tydligen uppskattas min frettighet av maken. Let’s kalla det intressant.
c. Ger döda saker liv. Det här får mig att verka liiite galen, men jag måste säga att det gett ljus många mörka dagar. Man tar alltså vad som helst och ger liv åt det. Ett löv? “Oh no! Don’t step on me!” En mokkakokare? “Pupupupupu coffee’s ready!” En Pupsik? “I want a blog!”.
Titta titta där kom bonusinfo till och med.
Okej, jag utmanar…dig och dig och dig och dig. Och dig? Okej då. Lämna en kommentar om du tar den så att vi alla (2) kan komma och stalka dig på din blobb.
like you taking care of me, in that a little fretful manner
Nu har jag (egentligen vi, men eftersom jag egenhändigt flyttat ut oss ur de senaste två lägenheterna så tar jag på mig titeln som flyttare) flyttat så att det börjar räcka. Nu börjar jag ha upp till hit med alla dessa korttidsboendena. Eller inte riktigt så. Jag börjar ha nog av korttidsboende DIT JAG SLÄPAR MED ALLT JAG ÄGER OCH HAR. (Allt och allt, allt finns ju i ett vindsförråd i hufvudstadsregionen*, men allt förutom det alltså.)För sen måste man släpa hit och dit och slänga bort fem väskor med fungerande grejs bara så att man ska få med sig det mest nödvändiga hemhem. Piips, nu får det räcka för en stund. Boa måste jag göra någon annanstans, inte där vi bara bor för korta perioder. Okej? Okej.
Så nu har jag tagit in på ett hotell, och jag vill berätta en sak. DET ÄR TREVLIGT TACK OCH LOV! Jag hade vissa problem de där två dagarna i rummet av godisaskstorlek i Milano förra veckan. Viss…vadhettere….klaustrofobi. Och jag måste dela den asken med mina två enorma kappsäckar, som var som två stycken kortväxta men storväxta gummor som stod och tog upp allt andrum i sina hörn. Och sen tog långväxta uppösta jag upp resten.
Och sen. Sen tappade jag tvålen i duschkabinen. *HORRORFILMMUSIK* Det var så trångt så trångt. Jag kunde inte böja mig, det var SÅ trångt. Så. Så. Så jag måste öppna dörrarna, (som för övrigt läckte ut vatten över hela badrumsgolvet som var cirka en kvadratmeter och snart läckte vatten ut ända i korridoren), och sen rikta bakis (rumpis, arslis) ut genom dörröppningen (alltså duschkabinsöppningen, inte badrumsdörröppningen, så litet badrum, eller så stort arslis, var det inte fråga om), och sen böja mig ner efter tvålen. Och sen räta på mig och stänga de läckande dörrarna igen. Där for den stoltheten. Eller nej vänta nu, den for ju för två år sedan på kolonoskopin. Same same. Antagligen var det samma utsikt denna gång. Ja med den skillnaden att ingen läkare filmade hela härligheten. (Hej! Vad gör de med de där filmerna sen!? Det har jag inte tänkt på….finns min tarmfilm i något arkiv någonstans!? :O Oääääk!)
Så. Det här hotellet är så här långt rymligare. Bra mycket rymligare. Rummet har jag inte sett ännu, men jag skulle uppskatta att foajén är större än hela milanesiska hotellet. I don’t be jokin’! Och fint och modernt. Och jag ser en massa andra gäster.** Det fanns en orsak till att jag inte blobbat om min upplevelse i godisasken tills nu. Det var inget man ville tänka på. Man ville blockera, och försöka tänka på allt annat utom hur trångt det var och hur fort månne syret skulle ta slut. (Jag vädrade en stund innan läggdags alltid just av den orsaken.)
Men nu när det här verkar mera lovande kan jag släppa fram och släppa av skräcken i asken. Och skräcken i duschkabinen. Huga.
Nu vet jag bara inte vad jag ska göra. Jag orkar inte se mig omkring. Jag orkar inte något. Jag hade packat allt och gjort allt i ordning tre timmar efter att flyget landade. Då var jag redo att åka iväg igen. Men iställe måste jag vänta på att Finnair ska känna för att flyga hem. Det orkar de endast på tisdagar. Så. Vad göra? Packa om för tredje gången och hoppas att allt på något magiskt vis ska ha bättre rum och väga mindre nu? Sova i 48 timmar? Sen kommer jag inte ens på flera alternativ. Inte ens slösurfa kommer att vara roligt sen det visade sig att det 1. kostar 2. endast fungerar med sladd (SLADD!). Sova vore inte helt fel. Problemet är bara att jag kan sova bäst på hotell på förmiddagen a.k.a. när de vill städa rummet. Helt på allvar alltså. Den där stunden när de vill städa är den stund när jag absolut behöver supersova. Jag undrar om man kan komma överens om att de städar runt omkring en medan man sover. Hmm.
Fetisch! Jag kan berätta för er om en fetisch jag upptäckt hos mig själv medan jag räknar ner de 48 timmarna.
Vi kan kalla den Naken Rumpa Otäck Syn – fetischen***.
Jag vet inte riktigt hur det började, men kanske var det stolen som satte igång det.
Stolen var en barstol. Sitsen var gjord av plast/glas. Saken var den att den var genomskinlig. Snilleblixt! Genomskinlig sits, naken rumpa! Så äckligt, men så inspirerande! Två saker som borde undvikas borde kanske föras samman. Och nu ska ni inte sitta med vackra små äppelformade rumpor i edra inre sinnen, nej nu är det riktigt håriga saker vi talar om. Det otäcka håriga med det stiliga enkla. Sen den dagen har jag känt ett litet tvång växa till sig. En vacker dag måste jag på något sätt sammanföra de två. (Alltså det är inte min bakis rumpis vi talar om när vi talar om riktigt håriga saker, det får ni inte tro.)
Som om inte det räckte har flera möjliga scenarion kommit till. Då och då ser jag något, och då, snilleblixt! En splitterny cykelsadel! Glasbord! Lädersoffor! Sådana där superdesignade superdyra stolar gjorda av metallnät/galler. Tillsätt naken rumpa och avnjut och äcklas i de mått som känns bäst.
Och just nu, stolen jag sitter i. Sådan potential. Sådan Naken Rumpa Otäck Syn – potential.
(Åh, jag har en bild men på allvar orkar jag inte söka fram sladden till kameran nu. I ett senare skede delar jag av mig av skönheten till stol.)
Man vill bara klä av sig och sätta sig till rätta på det mest rumpframhävande sättet. Eller kanske rumpbakhävande. Okej, jag ska sluta nu.
Men erkänn. Glasstol + naken rumpa = big success!
Okej, nu är mitt rum klart.
*Okej okej, VANDA.
**Man blir ju bara lite undrande om man knappt ser till andra gäster. Är det ett skämthotell oder?!
***Nu när jag nämnde kolonoskopin och Naken Rumpa Otäck Syn – fetischen så där nära varandra får det mig att undra om det var kolonoskopin som satte hela den här fetischen i rullning.
Februari månads första wc-sångsinstallation
Wc wc i mitt Italien
hål i marken
jag ger dig sparken
du gör mig alldeles galien
Då och då är det underhållande att kolla vem som googlat vad och hittat hit. Här är några tankar om januaris bidrag:
De här första är jag nöjd med. Rövbild, ja! Maken baken, ja! wc sång, ja! Det är väl på den nivån jag vill hålla det, med några romantiska inslag av maken baken.
De här nästa känner jag mig lite splittrad över… är de nästan lite seriöst tråkiga? Elcykel, cancerbotemedel, surskorpor (Gud välsigna dem de är underbara), hmm. Och sen de eviga förfrågningarna om Närpes. Dock har ingen sökt massage i Närpes på länge. Kom igen! Massage i Närpes massage i Närpes massage i Närpes.
Rövbilden still going strong, lite päronsnopp, ännu mera cancerbotemedel, Lasse Berghagen omringad av sexigt värre och rövbild. Och nabbipärlor, pyssel och väder. Splittrat läge minsann. Det känns som om det saknas balans och blir antingen röv eller väder. Var är lagom?
Lagom och annat kommer att utforskas i februari tror jag. Lite mindre väderprat och lite mera…wc sång? Det är sådant Pupsikbloggen behöver tror jag.
Tre nätter till skola jag befinna mig i dessa trakter av Europa. Sen en snabbis via Dubai, sen lite Vasa. Kanske. Förmodligen. Och hälsa på nya och gamla bebisar. Och äta mammas leverbiff. Och systers bröd? (Har du bakat på sistone?) Och…malaxlimpa?
Men först tre nätter till på:
SUPERMADRASSEN!
Det är allt jag har att kura ihop mig på efter en rensning i lägenheten ikväll. Inte så att tyskarna eller ryssarna tog den i besittning eller så, bara ett vanligt Stage 2 i den kommande utflyttningen. (Stage 1 var att frosta ur frysfacket. Sådant är inte smart att spara till sist*.)
På trottoaren därute i dimman ligger nu IKEA-madrassen efter ganska så exakt ett år i tjänst. Den sög verkligen. Som IKEA bara kan. Och H&M-kläder**.
Kvar finns Luftis. Som efter några timmar är Halvtommis. På morgonen vaknar man av förfruset ärsel då det hängt i golvet några timmar. Skönt. Och stelt och förskräckligt.
Sen hade jag tänkt ägna mig åt en liten minnesstund från året som varit, men tappade helt lusten p.g.a. en massa sista-minutenstress, och sista-minutenARGH!!!!
Alltså blir det en annan gång.
Jag drömde att ingen kom och hämtade allt skräp som jag bar ut igår, så nu måste jag gå och kolla.
Ofta när mina tankar närmar sig mitt forna leverne som tidningsutdelerska känner jag *dodonk dodonk* där i mitt bröst. Jag fattar inte hur denna kärleksaffär uppstod, men ackack så denna gumma saknar det där. Det där stilla, tysta. Trycksvärtan, trapporna som inte var någon utmaning alls efter månader, ja till och med år*, av springande i dem.
Värmen om sommarnätterna. (Nu orkar vi inte minnas vintern, även om största delen av mina nätter var just vinternätter.) Alla andra utdelare som man skymtade mellan husen. Blå nissar som skyndade sig fram. Nybörjare och veteraner. Unga och gamla. Mycket unga och mycket gamla. Alla så härliga.
Ooo så jag saknar nu.
*Jag har lite svårt att förstå att jag pysslade med tidningsutdelning i år i plural form. Delvis för att det är tidningsutdelning vi talar om, och delvis för att jag inte kommer på mycket annat som jag haft ro att hålla på med så länge. Tidningutdelning!!!
Voj nej nej njet. I ett antal veckor, månader, har jag nu tröskat genom House i sakta mak. (Eller ibland 8 avsnitt per dag.) Ännu har jag inte tagit mig genom allt, men jag börjar känna den där paniken komma krypande. Den där “Oääää! Vad håller livet efter House liksom”-pänikn.
Tack och lov är grannens internet inte det snabbaste, så jag får på sin (min?) höjd två avsnitt per dag nu.Vilket är bra.
Men igår var det jobbigt. Ni vet den där hemskt jobbiga känslan man får efter ett riktigt känslosamt avsnitt av en serie som är helt på låtsas med skådespelare men som ändå berör in i märgen? När t.ex. någon tar livet av sig? Och man bara önskar att nästa avsnitt ska avslöja att det där förra avsnittet bara var en dröm även om man vet att det här inte är den sortens serie. Och så hade jag inte ens fått följande avsnitt än. Så jag måste läsa en halv halv bok, (En kort berättels om traktorer på ukrainska, verkar lovande), mitt i den sena natten för att förtränga det jobbiga som skedde i tv-världen.
In other news har jag nu packat ett stycke megakappsäck på 32 kilo och undrar varifrån alla dessa saker fortfarande kryper fram. Det blir nog ett stycke megakappsäck till tror jag. Och jag vet fortfarande inte vart jag ska åka om en vecka när jag flyttar ut härifrån.
1. Maken
X. solen och poolen eller
2. snön och min första familj*?
Alla dessa beslut när man knappt hunnit bli myndig!
Och borde jag kanske baka kokosbolls ikväll? Det borde jag nog.
Trädkronan svajar och har sig, ser ut över slätterna och se och tycker och tänker, men sitter ändå fast. Rötterna är där de är, eller kanske sliter och slåss de där under. Stammen håller ihop det hela och gör att trädet är ett träd och inte bara en buske.
Nej det finns ingen djup tanke i det där. Jag bara råkade skriva att Pupsik är stammen och utgick från det. Kanske hon är stammen. Kanske gör hon att jag inte är en buske? Min eviga kompanjon och blogginspiratör. Jo, hon spelar en stor roll där. Utan Pupsikblogg, endast en buske. Åhåj, det där haltar så det står härliga till.
Detta har hänt:
Lämnade, som planerat, Dubai bakom mig efter en månad. Oväntat skönt var det. Varför? För att jag vill känna frihet*.
Ingen strandpromenad i kvällningen i världen kan ersätta känslan av frihet.
Fick besök, som planerat. Åt.
Frostar nu ur frysfacket (the freezefuck) och packar ihop lite i Milanot, som planerat, medan jag planerar om de planerade planerna, oplanerat.
Och om en vecka är jag inte längre här, men vem vet var, och både maken och jag har sugiga internetuppkopplingar** som gör det svårt att kommunicera effektivt, och min ena yllestrumpa har försvunnit spårlöst inom denna lägenhets fyra väggar. Men, trots dessa stressiga ovissa tider har jag inte brutit ihop totalt alltför mycket alltför många gånger.
* Alltså inte friheten från makenärsombaken, utan friheten man känner i ett mera bekant land.
**Eller så är det bara för att det är SÅ OTROLIGT LÅNGT mellan oss två, att inte ens internätet räcker till längre.
Jag borde kanske slänga in Dubais väder där, men äh, ibland är det bättre att inte veta.
Jag är nu i Milanos trygga vrå och har äntligen fått lite värme i lägenheten. Till min hjälp har jag ugnen, filtar, tjocka strumpor, ett underbart bad, hett te och värmeelementen som någon klipsk idit vred ner till ettan när iditen åkte bort för en månad sen. Nu är de korrekt inställda igen, så långt mot hetaste det bara går att skruva med milt våld.
Jag har till och med kunnat ta av mig mössan nu.
Saknar jag poolen
och…och…bilen och…godishyllorna och supersängen med supermadrassen och superduschen och…och shoppingen och att se på House på TV-skärmen istället för min lilla 9-tummare…gymmet och Dubaiet*? Joooo, men….men…det finns liksom mera själ i hela lilla härliga Italia.
Det är skönt att vara här. Myspys. Kallt myspys. För mig själv. Men ändå.
Det är längesen jag bakade nattetid. Borde jag? Borde jag trycka i mig en stor del av en blåbärspaj den här tiden på dygnet? Nej det kanske jag inte borde…men nu råkar jag ju spendera en stor del av nattiden vaken*, och då måste jag ju göra vissa dagsaker under dessa nattetimmar. Oder? Jo, jag borde nog baka en paj.
Jag kommer inte ihåg vad jag planerade när dessa två lådor inhandlades. Jag gissar på något hälsosamt. Så fort jag ser äpplen, bär och exotisk frukt blir jag en hälsokanin. Jag tror av någon orsak att jag automatiskt kommer att kunna utöva yoga och se ut som Suzanne Somers innan dagen är slut bara jag köper hem lite spenat, ett rött äpple, en liten bärask (ju rödare desto bättre) och socker som någon stackare långt bort i någon regnskog har knåpat ihop.
Likheten är slående, jag vet.
Sen äter jag ju oftast väldigt lite av allt det där. Sockret går ju förstås åt först, och så måste man sätta en sked extra för att få den rätta sötman. Äpplet tar jag en tugga av och kommer genast ihåg att jag inte tycker om att äta äpplen. Spenaten rinner bokstavligen bort, och två veckor senare tvättar jag bort sörjan ur kylskåpets grönsakslåda. Bären äter jag dock ibland upp som de är! Men ofta kommer choklad eller efterrätter med i bilden. Och paj.
Nu blev jag hungrig också. Vilken tur att paj ju nästan är gröt med bär!
*Vissa resenärer skola icke oroa sig, ty Milano ligger 3 timmar före Dubai och därför kommer jag att vara redo att uppohoppa i gryningen långt innan första milanesiska tuppen gal. (Så länge gryningen inte är alltför långt innan klockan åtta nio). Vad vi nu ska göra i gryningen…titta ut på den tjocka dimman och hoppa x-hopp för att hålla oss varma förstås!
Ja, det är inte vädret i sig jag är rädd för. Det är klimatet i vår lägenhet som kommer att suga. Antingen måste jag inhandla 10 000 värmeljus, eller helt enkelt hålla mig upptagen utanför lägenheten så mycket som möjligt.
Jag hoppas vinterrean är fantastisk fortfarande.
Till er resenärer: Ta med varma sockisar/inneskor och något varmt att sova i. Alltså kläder, täcken och filtar finnes.
