Pupsikbloggen

Okej okej, det kanske ser ut som om det snöar i Milano idag.

MEN! Är det ingen som ser solen skymta där? Och mutantblomman då! Mutantblomman är ett klart tecken på att våren är här (alltså där) även om några snöflingor faller.

Nu infann sig den där bästa sekunden tror jag. Den där sista, då man absolut måste packa sin resväska om man alls ska hinna med tåget.

Au revoir daahlins.

Imorgon åker jag med makenbaken till Milano en sväng. Åhhååhhh!!!

Spänningen blev överväldigande en stund och huvudvärk och stress höll på och tog över, men spikmattan och värmedynan (och TREO och te och choko) hjälpte och nu är jag tillbaka hos er övriga levande igen.

Bildrapport!

Det var ett virrvarr från senaste månaden eller två eller tre. Och nu blev jag verkligen på resehumör. Och bebisfotshumör.

Och lite på sovhumör.

Milanorapport kommer i något skede efter dagarna de fyra där. Det ryktas att vår värd inte har internet hemma. :O Jag vet. Vem kan leva så? Men så är det.

Nu sova.

Peas out!

När vi inte blendar smoofies äter vi korv.

Men mest blendar vi frukter.

Okej, en och annan smetare kanske slinker ner också.

• Makenärsombaken återvände från Mozambique i en vacker solbränd nyans.
• Jag är blekare än någonsin.
• Vi blendar frukt och grönt som aldrig förr och väntar på energikickar.
• Men håller just nu på och planerar en gammal hederlig korv-och-mos-middag.
• Finsk choklad är den godaste någonsin och jag unnar mig.
• Jag skidar intensivt i min vildaste fantasi och tränar på så sätt bort allt överflödigt chokofett.
• Vi fryser och ser fram emot varmare klimat inom en snar framtid.

Jag pausar i blendandet och förundras.

Men nu ska vi inte förundras, utan…VI SKA BLENDA MERA!!!

Igår satsade jag på minus banan och plus exotik. Exotiskt i detta fall var papaya*. Papaya, morot och äpple =

Och sen skvalpade magen nöjt i timmarna många. Idag planerar jag att satsa på mera grönsaker i shaken. Kanske…de där…stickorna som man sätter i Bloody Mary…inte broccoli…gröna pinnar…selleri! De är ju äckliga som få, men en vacker dag är man nog vuxen nog för selleri. Kanske redan i morgon. Eller kanske inte. Men vet ni? Supergiftgröna äpplen och färsk ingefära döljer de flesta suspekta smakupplevelserna.

* Ä.k. mamao (med det där vågtecknet över andra a:et). Är det inte lite gulligt att man kan välja mellan ett mammigare eller ett pappigare ord? Och! Maken är som baken har förresten en Mamiya! Hur kul var inte det där? Jag veeeet!

Ett beroende har uppstått.

Idag uppstod ett plötsligt blenderbehov i familjen. Även om bara en av oss, i familjen, befinner sig, mig, i detta land för tillfället så var behovet så stort att vi, jag, genast måste införskaffa en.

[föreställ er här en bild av den lille ettrige blendern som någon glömde att fotografera]

Det bästa hittills är att middagen tar tre minuter att tillreda.

Och så är det mumsigt.

Jag har ätit korv, jag har förfrusit mina ben, jag har förargats över hur dyrt allting är i mitt kära hemland och jag har sist men inte minst trott att Gud

1. pulveriserat

2. kallat hem

3. osynliggjort för att skämta med mig

alla andra levande människor här då jag i den sena nattetimmen* gått på Vasas gator som en ensam ensam ensam skepnad.

*Cirka efter 21.00**

** Dock var det minus 50 grader celsius, så kanske alla bara var smartare än mig och satt hemma i värmen.

Idag koms det fram till att min drygt två veckor långa vistelse här har känts betydligt längre. Kanske är det den finska stämningen som bidrar till den känslan. Snön och kylan och lugnet och bristen på folk, de har alla påverkat mig.

Snön och kylan - man kan inte vara ute så mycket så länge, så man sitter inne massor, leder till galenhet i huvudet.

Man går ut för att se liv och rörelse men misslyckas p.g.a.

Bristen på folk eller

går ut bland folk, men ser inget liv och ingen rörelse p.g.a.

Lugnet detta folk besitter.

På samma gång som detta bidrar till galenhet är det också alldeles…alldeles *djupa suckar*…charmigt.

Tulihan se sieltä.

Sieltähän se tuli.

Aulangolla

Rohkeesti vaan.

Jag har inte ens maken här som jag kan beklaga mig för.

Vore det kanske fel att bombardera honom med klagovisor när han befinner sig nere i Afrika och arbetar ihop till baconen? Ja det vore det nog.

Äh, jag är inte ens så superförkyld, men det verkar vara det enda jag har att rapportera.

Inte det enda, men det enda som inte är 15 verser långt och beklagande i tonen. Eller var det kanske just det det var?

Jag känner mig lite hemlös just nu och har antagligen just därför drabbats av hemlängtan till alla ställen jag bott på de senaste åren. En sådan konstig känsla. Jag kommer ihåg allting som med rosa glasögon på nu. Allt var så underbart back when jag hade ett hem. Nu sitter jag med en massa väskor fyllda med strumpor och en osthyvel och måste hålla ut tills ett hem dimper ner i min famn.

Nu blir mitt snorfyllda huvud så tungt att jag alldeles måste vila det på dynan en stund.

Ja alltså nu återgick vi ju nästan till det som varit. Endast Runebergstårtttttorna som försöker blåsa friska vindar här.

Syster bakade.

Nästa förresten…Helsingfors-Maputo 1000€, Vasa-Maputo 3000€, was!?

Bloggutseendets identitetskris utmanas med denna look.

Känns väl så där, men nu ger vi upp för idag.

Förresten…Vasa är väldigt tomt klockan 22 en söndagskväll. Så snabbt man glömmer.

Hunger och sömnighet hjälper inte en orolig själ som ska flyga. Dock är det bra att vara trött så att man får sova. Och om jag äter så börjar jag spy. Men om man är trött och få somna (oh yes please!) så blir man väckt till middagen och då känns det som om hela kroppen ska gå sönder och varför finns det inte Do Not Disturb – skyltar att hänga på näsan medan man sover?

Och nu vet jag inte om jag borde ta min lilla runda vita vän nuuuu eller om en timme. Alltså på tom  mage dessutom. Kommer jag att slockna som en…någon som slocknar fort genast eller kommer jag att kunna vara vaken en timme helt okej? Jag vill ju inte missa mitt flyg EN GÅNG TILL* p.g.a. pillerpoppande.

Ett halvt piller? Åh. Tack och LOV för att det blir lite mindre flygande och guppande i luften från och med nu.

Ett tag kände jag att det blir lättare, eller att man liksom vänjer sig vid flygning även om man inte tycker om det, bara man bara gör det. Inte låter oron vinna alltså. Men nu på sistone vet jag inte riktigt. Jag har bara börjat känna en annan sorts oro. Eller kanske beror det på pillerpoppandet…att man inte riktigt är sig själv. Hur som helst…tack till mig som hade vett att boka en 6-timmarsresa direkt till Helsingfors istället för en 15-timmars via Englandien, även om det innebar två dagar på hotell. Jag kanske ville hemhemhem så fort som möjligt där ett tag, men 15 timmar med tusen byten…nej.

Nu ska jag äta lite salta pinnar och ta det det lilla lugna.

(Det är inte direkt så att texten passar jättebra, jag har bara haft den i hovvo flera dagar nu.)

*Med valium i kroppen inser man inte alltid riktigt hur bråttom det är i säkerhetskontrollen. Man strosar.

Ööööh, när man sätter det som rubrik så blir det lite svårt att leverera. Kunde man kanske kalla det sju riktiga skitfakta om mig? Då fanns det åtminstone en liten chans att det man skriver skulle kunna låta intressant.

Nåh. Dagens flata utmanade så jag lyder och sätter igång.

1. Tändsticksaskar är något av det med obehagliga i världen. Och öronproppar, de där gula mest av alla, och gummiband. Jag måste förflytta mig själv till ett happy place om jag kommer alltför nära något av dem. En skräckhistoria: En vacker dag befann jag mig med Makenärsombaken på Muji i Milano.

(Även om det endast är tre dagar sen jag lämnade stället kände jag ett behov av att surfa på streetviewen lite för länge. Milano!)

Vi gick där bland alla grejsen när mitt vänstra öga landade på Bollen. Ahem. Så snygg! Så den väckte mitt ha-begär.

Jag tog upp den i min hand. Jag kände, jag insåg. Den var inte alls gjord av trä. Det var en gummibandsboll. SKRÄCKEN! Jag lade den ifrån mig fortare än fort och kände obehaget på min handflata. G U M M I B A N D S O B E H A G E T. Rysningar. Oäääk!

2. Jag är super på att komma ihåg nummerplåtar. Superduper till och med. Det är en händig superpower de gånger man lite vill stalka någon.

3. De senaste åren har jag fått vuxensmaksinne. Vitlök, salami, rå lök, oliver, vin, sniglar, broccoli, blomkål, the list kunde gå på och på. Allt jag inte åt som skitunge har plötsligt blivit underbart gott. Förutom lutfisk förstås.

4. I min barndom låtsasdiggade jag Metallica och andra hårda band för att Storebror diggade dem. Jag tog till och med med dem till musiktimmarna när vi fick ta med vår favoritmusik och led mig genom en låt eller två. Det var inte lätt att vara ung.

5. Jag har lite lekt med tanken att någon gång skjuta, slakta och tillreda ett djur. För kan man inte döda och slakta så borde man väl inte ens äta? Kanske någon gång när jag är lite mindre vegetarisk av mig dock.

6. Trodde alltid att det hörde till att vara förlovad något år innan giftermål, men gick sist och slutligen från det ena till det andra på 75 dagar.

7.Här tog mina tankar slut så jag gick till (skypade) Maken för tips. Det tog oroväckande länge för honom att komma med intressanta fakta om mig. Tydligen “kom han bara på saker som han tycker om med mig”. Same same säger jag.

Makens förslag:

a. Jag kan rulla ihop tungan. (“Not everybody can do that!”)

b. Sättet jag oroar mig för honom när saker och ting inte är 100% bra. (“…like you taking care of me, in that a little fretful manner.”) Jag vet inte om det är så bra att fretta. Om precis allt. Det tenderar att höja blodtrycket. Men tydligen uppskattas min frettighet av maken. Let’s kalla det intressant.

c. Ger döda saker liv. Det här får mig att verka liiite galen, men jag måste säga att det gett ljus många mörka dagar. Man tar alltså vad som helst och ger liv åt det. Ett löv? “Oh no! Don’t step on me!” En mokkakokare? “Pupupupupu coffee’s ready!” En Pupsik? “I want a blog!”.

Titta titta där kom bonusinfo till och med.

Okej, jag utmanar…dig och dig och dig och dig. Och dig? Okej då. Lämna en kommentar om du tar den så att vi alla (2)  kan komma och stalka dig på din blobb.