|
|
||
|
och även om jag försökt förklara att även blobbar och tv-serier är viktiga att hålla sig à jour med så insisterar han på att ta med sig sin superduper AIKON-betalda arbetslaptop när han åker iväg på resa.  Min oas.  Vad ska jag nu använda stolen till!?
 En alltför stor matvaruaffär hade bredvid potatisen satt en stor skrikig skylt. Jag vet inte vad som är billig potatis och vad som är billigare potatis. Är inte potatisen alltid tillräckligt billig? Kanske var den inte billigare än vanligt, men säcken var stor och priset på skylten såg nog lite lockande ut, och jag bara måste köpa en säck potatis. Säckar talar till mig. Kan man välja mellan vad som helst och en säck ska man sträva efter säcken. Då känner man sig vuxen. Förutom matsäckar har även stora säckar LAMBI-mjukispapper den effekten. För speciellt toapapper tycker jag om att köpa med kvantitet i sinnet. Då kan alla se att här går inte en fattig studerande. Nej, här går en som har sådana behov att här räcker det inte med Naturvännen. Här går en som äter fint och mycket och skiter likadant. Och en som inte drar sig för att torka sig med papper som inspirerats av lamm.  Hursomhelst kokade jag ikväll tre kilo potatis och undrar om man fortfarande är vuxen om man steker hela skiten och äter dem med ketchup? är det skäl att planera.  Mjukisbyxorna med vida byxben, FÖR vida?
Nej, för om man rullar upp byxorna så trasslar man inte in sig i dem när man dansar.
Jag borde ha köpt en större väska med tanke på all minimat det lär finnas. Först till kvarn…
-hur det gick kan ni se efter helgen-
Igår blev jag förföljd av en polisbil in på en parkering, ett varv runt parkeringen och sen ända tills jag nådde mitt mål och stannade bilen. De körde upp bredvid mig. De vevade ner rutan, jag vevade ner rutan. Farbror polis passagerare sade: Hej! Vi bara tittade efter dig lite. Och så här såg det ut:  Jag är lite väl liten jämfört med polisen på bilden, men det symboliserar bara hur små vi känner oss inför lagen. Poängteras måste också, att det var passagerarpolisen jag hade ett kommunikativt utbyte med och inte den på bilden. Jag kunde inte rita den som talade till mig då jag är oförmögen att avbilda en sådan skönhet. (Lampan skulle förmodligen just till att slockna.) Den lyser upp en liten sidogata som leder till några hus. Den är av mellanstorlek. Dess stolpe är av metall. Den har några lampor till på var sida om sig. Det är en helt vanlig gatlampa på sidan om vägen. Jag märkte förra veckan att det alltid blir väldigt mörkt när jag rört mig i närheten av den en stund. Eftersom vissa gatlampor ibland blinkar av och på tänkte jag inte på det desto mera (läs: förträngde jag det). Efter någon dag märkte jag att det alltid var samma lampa. Det var Den Lampan. Och den blinkade inte av och på, utan den slocknade. TIlls den nästa natt igen stod och väntade på mig.  Jag föreslog åt mig själv att den antagligen var inställd att slockna just den tiden. Av alla lampor var just denna inställd att slockna 3 på natten. Mhm. Något sätt att spara pengar kanske? Släcka vart femte lampa i glesbygden. Vem vet? Den förklaringen funkade för mig eftersom jag alltid var där samma tid varje natt. Plus minus någon minut, men det valde jag att inte tänka på. Jag kan intala mig själv vad som helst. Nå, idag uppstod ett problem. Jag var två timmar försenad. Jag går förbi lampan en gång. Ingenting. Jag går förbi en gång till…den slocknar. Jag tänker fort på något annat, hoppar in i bilen och åker vidare. Jag viker in på nästa gård och går fram mot husen och sätter en tidning i första lådan. Lampan ovanför deras garagedörr slocknar. Jag skriver ner detta så att jag får det ur mig och sen kan tänka på något annat. Mina slutledningar: 1. Jag är en idiot. Idag när vi var och handlade kom Maken fram till mig och frågade om vi skulle köpa prinsesskorvar. AVSLUTAD!!!
 Men skriv en haiku först. En till så är jag nöjd. Två så får alla deltagare fortfarande vinster. Tre så känner jag mig älskad. Sen slipper vi se det här inlägget längst uppe på sidan.
Det är dags för Rysslandsresantävlingen. Får det en på gott humör kan man t.ex. utropa “Da, da, da!”
Instruktioner: Ni får ett antal ryskklingande ord. Sen petar ni ihop en haiku* av dem. Sen ser vi vad som händer. Haikun tas emot i kommentarutrymmet eller via andra kanaler om ni själva råkar hitta sådana. *Haiku **(En alldeles speciell hälsning till alla Malax-bor!)
Åtminstone 3 av dessa ord måste finnas med i din haiku. Som tack…det blir en överraskning. Folk som hittar på reklam är verkligen bra på sin sak ibland. Folk som hittar på påhittad reklam är ännu bättre. Efter att jag läst det här har jag suttit och funderat på hur bebiskött skulle smaka. 
Klicka om ni vill se större.
Efter vissa problem med hälsan hade apan återhämtat sig, men var fortfarande lite håglös. Tills hon/han mötte…duvan!!! Hur söta är inte de här två!
Och handen ömt på duvans rygg. En man jag aldrig träffat men hört mycket om ger mig ofta något att dra på smilbanden åt. Ofta har det genom åren handlat om kvinnor och hur han inte lyckats fånga en. Av en eller annan orsak var han alltid väldigt ihärdig i sin jakt. Han var inte den som låg hemma på soffan och väntade på att Hon skulle trilla genom taket så där bara. Nej, han var den där typen som var FÖR aktiv. Och han verkade inte ställa några krav. Han började försiktigt för kanske 10 år sedan med att fria till alla singelkvinnor i hans kyrka. En efter en. Gentleman som han var (är?) hade han alltid en present åt den som råkade stå i tur. Kyrkan var full av flickor, men han fick inget napp. Sist och slutligen fick hans rumskompis (Maken) presenten, och därför fanns två ensamma espressokoppar ur 24h serien ett tag i vårat hushåll. De bidrog med en alldeles speciell energi till köksskåpet. En sorters sorglig desperation, som man bara måste fnissa åt lite. Nuförtiden är han gift. Idag hade Maken en liten flashback från åren under samma tak som Andrey. Då när det inte gick så bra med frierierna. Jag kiknar. På grund av bristen på kvinnor i hans liv upplevde han ibland en frustration. Han var “frustrerad” . Hänger alla med? För att kunna handskas med detta på ett så respektabelt sätt som möjligt började han söka alternativa utvägar. Man kunde kanske föreslå t.ex. bowling, styrketräning eller akvarellmålning. Inte Andrey. Andrey satte all sin tilltro till farmakologin. Utan minsta lilla studie i ämnet och ringa förkunskaper bestämde sig denna sällsynt besynnerlige man för att dämpa sina lustar med Burana. Jag har använt långkalsonger på jobbet i en vecka redan. Och mössan. Om man riktigt försöker kan man åstadkomma “rökmoln” när man andas ut. Man hör nästan snön knarra under skorna om man blundar. Ibland måste man ta av sig mössan bara för att känna på kylan. Den där behagliga kylan som bara nyper lite.
Man kan egentligen välja om man vill använda tre lager kläder eller om man kör på med sandaler och t-skjorta lite ännu. Och byxor såklart. Sen ställer man bara in hastigheten med vilken man rör sig för att hålla sig passligt varm. Ibland har jag mössan på men balanserar det med öppna sandaler och det går bra. Ibland lägger jag mig under täcket med mjukisbyxor och långärmad t-tröja en kall morgon och vaknar upp av svetten som kittlar när den rinner över mig en solig eftermiddag. Man vet aldrig om ett fönster på glänt kommer att svalka skönt på ytan eller svalka hela vägen in under täcket. Den bästa årstiden är absolut sensommar-tidighösten. Den är vacker men lite sorglig och man börjar fundera lite på hur långt bort årets skatteåterbäring kunde ta en om 3 månader då vi tagit oss genom 1/3 av vintern. Det är sorgligt. Men på samma gång är det så härligt just nu. Bitterljuvt. Det är kyligt och mörkt som när man vaknade om vintern när man gick i sexan och måste stiga upp och sen vänta på skolbussen utan mössa för den skulle tydligen förstöra den redan hemska frisyren. Men nu har jag varken skola, buss eller fönad och sprejad Dagens Rebellfrisyr och det är skönt att vara lite vuxen när jag tittar upp över skärmen och ser vår himmel brinna för mig just nu i detta ögonblick.
Detta inlägg är sponsrat av mediciner märkta med röd triangel.
Tyvärr har jag slut på de fina antivärktabletterna som jag hade tänkt spara till någon särskilt festlig smärtsam stund. Som tur är fick jag lite nödmedikament av min “dealer”*. För det går långsamt. Därför har jag fortfarande en underbar ursäkt att använda mig av diverse hjälpmedel: Min festliga måltid, och min favoritmunsköljare.
Då jag gör allt för att inte ge alltför mycket utrymme åt min inbillningssjuka har jag sökt hobbyer. Utöver ätandet. Min blick sökte sig mot symaskinen och, jag insåg att jag absolut behövde en ny matshoppingväska. (Egentligen behövde jag en ursäkt för att kunna köpa tyget på IKEA). Så här långt kom jag.
 
Sen måste jag tänka lite på blodförgiftning och varför tandläkarna alltid har en sköterska i rummet med sig annars men inte under nattpasset —> om man dog i stolen under proceduren då, skulle tandläkaren kunna ljuga sig ur knipan eller skulle han ta sitt ansvar? Jag har alltid föredragit minsta möjliga antal människor, men plötsligt inser jag hur viktig t.ex. den där sköterskan kan vara.
Nu behöver jag bara sy lite och sprätta upp och sy igen och svära lite tyst bakom symaskinen och sen kan jag snart åka och handla. Och det är en mycket bättre lösning att sy en ny väska än att fixa handtaget på den jag redan har. Andra krämpor värda att nämna: Pyttesmå blåmärken på mina armar, mycket öm punkt på bakre låret och lite bröstbränna igår. Allt till följd av ett träningspass. Ibland blir man på bra humör
att jag är särskilt modeintresserad för tillfället…(hallå pyjamasbyxor och flipflops!!!).
Men vad matchar man med dessa? Jo, det är faktiskt Crocs-stövlar. 
Uno-Hamsu tar det mest lugnt. Men han ville säga hej!  |
  |
|
|
|
||
