Pupsik goes Sydafrika

Han myser i min famn och andas tungt. Jag blir varm och myser också litegrann.

Han tar mig dit jag vill och ställer inga frågor. Eller..ibland kanske han ställer en och annan, men sånt gör ju bara att man känner att någon ser efter en. Lite mysigt det också.

Han är mycket större än v:s. Och det är ju viktigt med sånt.

Vi kommer nog att få det bra tillsammans. Jean-Luc och jag.

Ett spännande paket på posten och en spännande plan för kvällen. Uuuu jeeee.

ps. Fru Svärmor anlände med cirka 2kg godis. Först blev jag rörd. Nu börjar jag tro att det var en muta så att jag ska ignorera hennes snarkningar. Vissa snarkningar är värre än andra. Hennes är värre. Jag gnisslar hellre tänder.

och även lite fin choklad som plåster på såren. Chokladen var så himmelsk att den fick äran att vara min frukost.

och jag njuuuuuter.

Se pix.

Det bästa är ändå att vi ska hämta stolarna med mjuk sits idag.  Åååååå!

Filmen var Knocked Up. Den får 3,8 popcorn av 5 möjliga. Eftersom smaken är som baken tänker jag inte säga mer. Men ni kan bra se den en slö kväll när ni vill skratta och mysa lite, hångelhörn eller ej.

Ps. Om det passar alla tar vi en liten paus från hamsterrapporteringen nu.

Dags för middag.

Eftersom Maken offentliggjort det, antar jag att det nu är 100% säkert bestämt att det är pälsbollarnas officiella namn.

Men…

Jag gissar att de inom några veckor plötsligt kallas någonting helt annat hemmavid. Något opersonligt och trist. Det har hänt förr, och det lär hända igen.

Länge stod den bara där. Sen såg de den. Hittills har de testat att ligga och gömma sig under den.

Jag tror att vi tycker om gungan ungefär lika mycket som de tycker om wc-pappersrutor. MYCKET! Jag tror att de förstår charmen med den lika litet som vi förstår charmen med wc-pappret. Litet!

Vad ska vi månne hitta på att skämma bort oss dem med härnäst..? Kanske någon finurlig klätterställning som de aktivt kan ignorera ett par dagar tills vi kommer hem släpandes på en gunghäst für Hamstern.

De är två små små små namnlösa pälsbollar. Vi har inga idéer.

Han var vår i 90 hamsterår och han var mycket uppskattad.

Han var snabb som blixten och fastnade endast på ett fåtal bilder av alla de otaliga vi tog av honom. Men när han fastnade, då var han alltid så stilig. Som om han tog det på största allvar och faktiskt poserade.

Han hade små små fötter med de sötaste små tår man kunde tänka sig. Hans tänder var pyttesmå men skräckinjagande, men kändes knappt när han bet. Han gillade mat, men var inte så aktiv i hjulet som hamstrar kan vara, så hans kropp var lite plufsig. Men det gjorde bara att han såg extra gosig ut. Hans små mörka ögon var ofta sömniga och lite oseende, men hans nos plockade upp all info han behövde för att känna sig underrättad och trygg i sin omvärld.

Han gillade ordning och reda. När man städade hans hus jobbade han intensivt med att återskapa trivseln och vilade inte förrän allt var klart. Han hatade om hans favoritmat blandades med de mindre omtyckta fröna, eller ännu värre, de färggranna “stockarna”. Hans favoritmat var bebismat, med kött- potatis- och grönsaksbitar. Han tyckte om tuggpinnar med frön och bär med honungsyta. Han tyckte om allt sött, men även finare menyer med prosciutto och exotiska frukter.

Han älskade sin färggranna skolbuss med den lilla chauffören. Han gillade tunnlar som han kunde krypa genom. Ibland kröp han fram och tillbaka om och om igen, bara för att. Han gillade att flytta runt, och ibland bodde han på flera ställen samtidigt. Han tyckte om kartonger och annat som funkade som bas för ett nytt krypin. Han tyckte om att utforska sin närmiljö och gillade alla nya detaljer han fick att sniffa på.

När han var liten rymde han ofta med sina kindpåsar fulla av mat. Han klättrade på vattenflaskan eller något högt som hjälpte honom upp mot högre höjder, och sen hängde han i sina starka armar på glaskanten, hävde sig över, och hoppade. Han ville bo i ett hörn i bastun, och blev alltid så besviken när man hittade honom.

Han var stor för sin sort, och när vi köpte ett hjul att springa i rymdes han knappt, men han sprang ändå, ihopkrupen. Han såg så komisk ut. Sen köpte vi ett större hjul där han kunde springa så fort han bara ville. Han hatade att springa när någon tittade på, fastän det var helt mörkt, så när man närmade sig stannade han upp och fortsatte först när man gått ut ur rummet. Senast för två dagar sen sprang han några varv. Som för att komma ihåg bättre tider. Han var så liten och i dåligt skick då. Men han sprang ändå.

De två sista nätterna sov han inte i något av sina hörn eller högar. Han sov ute bredvid matskålen helt oskyddad. Som för att säga åt naturen att han har gjort sitt nu. Han låg och väntade i sin matskål när jag hämtade honom i morse.

På det stora bordet som är menat för alla sorts djur, stora hundar och små gnagare, såg han så liten ut. Det stora stetoskopet var lika stort som lilla Hamsus hela mage. Hans hjärta slog en sista gång. Han somnade bredvid sin favorittuggpinne och fick äntligen ro.

Vår lilla hjälte.

Jag har blivit amputerad och det gör ont i den saknade lemmen. Gör det ont i dig E.? Ibland blir strupen alldeles liten och jag kämpar för att få luft. Mina andetag blir till suckar som är så ytliga att jag mest blir yr.

I en liten grå Nissan Sunny lämnade hon mig. Hon och hunden rättare sagt.  Där satt jag kvar på parkeringen i min egna vita Renault och undrade om det var det här som kallades hjärtsnörp. Sen tog jag ett djupt andetag och åkte ut i samma torsdagsrusning som hon. Skillnaden var bara att min resa var 20km och hennes var närmare 1000km. Det är ju jättelångt bort. Inte alls något man bara smälter så där utan vidare.

Nu dricker jag mitt thé ensam och mumlar skvaller till mig själv och väntar på att ett hysteriskt fnitter skall infinna sig. Men det gör det inte. Det är tyst och luften känns fuktig och sval. Jag tar på mig mina yllestrumpor och hoppas på värme, men det sitter väl djupare än så.

Här kommer lite bilder för er utomstående som inte är fastklistrade i hennes höft och satt på första raden de där sista dagarna.

Det hölls ett antal farvälfester. Vi åt, drack och gjorde det vi är bäst på. Njöt av att göra ingenting och prata skit. Det fanns även underhållning för hunden.

Smarta hunden klurar ut allt.

Recept på kul fest.

Men hur många fester man än ställer till med så kommer den till slut…den dagen när allt rämnar.

Och när stolarna som burit upp min bak under alla théstunder mötte vägens slut, började verkligheten sjunka in. Ska hon verkligen åka!?!

En svag stund kände jag för att göra dem sällskap.

A var redo att ge sig av efter veckor av osäkerhet. (Jag var redo att hoppa av balkongen.) En sån livlös lägenhet. Inte ett doftljus och inga indiska toucher. Det var knappt så man fick sig en kopp thé. Det var verkligen över nu.

Kvar fanns till slut endast en halv fastfrusen trasa i frysfacket. Om jag bara hade “glömt” att ge tillbaks den där extranyckeln. Då kunde jag smyga över varje natt och titta på trasan och suktande tänka tillbaks på den gamla goda tiden (förra veckan).

Beviset på att de en gång bodde där.

Sen packade vi hennes lilla bil full av saker. Åtminstone dubbelt så mycket som egentligen skulle ha haft rum i bilen fick vi in. Jag lovar, det var magi.

Äh, vem behöver fri sikt i trafiken!?

Sen hann vi med en sista fika, eller två, och så var denna era slut. Snopet. Det mest skrämmande är att smällen inte kommit än. Jag väntar på ett sammanbrott eller åtminstone ett litet utbrott när man minst anar. I kön i Citymarket. Eller när jag ute på någon skogspromenad och finner mig helt ensam. Som ett hammarslag i huvudet. Det finns ingen KravMaga i världen som kan rädda mig ifrån det.

Mitt första steg i self-helpprogrammet SNYFT (Som Nån Ynklig Förlorad Telning) är att tröstäta. Det går bra hittills, för jag började redan för många veckor sedan. Jag hoppas att första delen i SNYFT följs av någon sorts svältperiod, för den färgranna frukten är inte lika populär som ostbågarna och chokon.

Men. Jag vet inte något mer passande sätt att hedra vår vänskap på än att bli lite lönnfet* här i min ensamhet. Ett fyrfaldig leve för matglada vänner, Dom Leve Hipp Hipp Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

När man gifter sig ska man bland annat gå upp lite i vikt och klä sig i matchande kläder. Vi har klarat av detta så till den milda grad att vi borde få ett diplom med lite färggranna fjärilar i hörnet.

Lycka är att sova 12 timmar och vakna när det redan är mörkt ute och julbelysningen är på.

Jag tar tillbaks det där om pucko.