Pupsik goes Sydafrika

Nu börjar nästan känslorna svalla över.

En sådan där som sitter och jagar specialerbjudanden och köper max antal kaffepaket per hushåll bara för att känna adrenalinrushen. Lite så känner jag mig när vi går på bio på onsdagar eftersom en plussakupong är lika med en biobiljett då. Jag känner mig snäppet beigare än jag vill. En som har ordning och koll på alla räkningar och aldrig aldrig skulle vänta till absolut sista möjliga tillfälle med precis allting. Inte för att det är beigt i sig. Det är bara inte likt mig.

Dock tvättar jag ju mina mattor i havet och plockar bär om hösten…kanske det kan sättas i samma husmorsfack som de aktiviteterna?

Hursomhelst, var är alla filmer? De senaste gångerna har vi gått på bio mest för att kylskåpsmagneterna inte räcker till alla kuponger. Och för att äta godis i mörkret såklart.

mumsades det på ostbågar. Och O’boy-förpackningen är fortfarande fylld till en tredjedel. Och det liksom sticker till i hjärtregionen då och då. Håll tummarna.

Och så minglade vi i kretsar vi inte riktigt hör hemma i igen. Visste ni till exempel att det finns folk som uppskattar att bli spottade på? Mhm.

För att försöka passa in åtminstone lite bättre headbangade vi våldsamt vickade vi på tårna i takt med musiken. Sen fullbordades den femte dagen med en pizza dränkt i fett och falsk vitlökssmak och ett stop cider. Ja, jag vet att öl är drycken att föredra i sådana där hålor för att passa in, men någon gräns måste man ju få ha. Oh yeah.

TYCKER OM ATT BLI SPOTTADE PÅ!

var det dags för donitsarna. Eller som de också kallas, “hålabulla”. Den stora är förstås pappadonits, medan de mindre är barndonits ett och barndonits två. V gillar donitsar med lakritsglasyr och jag gillar två istället för en.

Vi rullar vidare, nu på donitshjul.

På den sjunde dagen åt de middag på den lokala McD restaurangen och inventerade lite senare det egna köket.

Och åt tryffelkaka.

Uppfriskande morgonpromenad följd av frukost med yrvaken v och mjuka spontanplockade videkissor.

På grund av mycket olika arbetstider äter vi i stort sett aldrig frukost tillsammans, så då det händer är det stort. Som om man plötsligt fått sig en man. Lite som ett inhyrt sällskap för lite lyxkänsla i vardagen. Med den skillnaden att jag inte behöver hyra då han ju redan är min, men ni förstår.

Videkissorna med pinne blev jag tvungen att tugga av eftersom vide är seeeegt. Kanske borde man börja ta med sig lite grejor när man ger sig ut på promenad. Kniv, fågelbok och en sådan där ryggsäck med inbyggd stol kunde kanske vara något. Sen kan jag kanske sikta mot ännu högre höjder och infinna mig tidiga morgnar i ett dike någonstans med kikaren i högsta hugg och en termos med te bredvid mig. Men självklart skulle jag ju inte ens komma ihåg att ta fikapaus när all min uppmärksamhet uppslukats helt och totalt av en tjäder eller kanske en liten lupin som vajar så fint i den stilla sommarvinden. Om man ändå orkade med sånt.

Iakttagelse.Videkissor och dvärghamstrar kunde nästan vara kusiner.

Nu i större förpackning! Idag är det tisdag och jag räknar med att den skall räcka tills fredag. Om man varvar menyn med korvgratängen behöver man bara “laga mat” två gånger per vecka. Det ni. Undrar om korvgratängen också finns i familjeförpackning…

Nu ska vi äta godis på bio.

Jag älskar när man känner sig lite sjuk och krasslig och går till medicinlådan och börjar gräva runt i hopp om en burana-någonting och då ÖPPNAR SIG HIMMELRIKET (!!!!) och ögonen landar på en bortglömd ask med varningstriangel på, som är fylld med receptbelagda piller som inte bara botar det onda, utan även välsignar mig med en ljuvlig dåsighet och en efterlängtad känsla av ro.

Det enda som skulle göra den här stunden ännu bättre är om jag låg på en åker en varm sommarmorgon och kunde surra ikapp med bina.

Crazy eyes njuter med munnen full av choklad av sina nya hörlurar som Maken köpte av kärlek, då han under en längre tid haft lite gnagande ångest över iPodlurarna som moi lyckats slita och slänga till oigenkännelighet.

Om sanningen ska fram så hade vi en lång diskussion idag om hur tråkigt det är med dessa köpköpköp-dagar. Jag, och Maken, skulle vilja påstå att vi klarar oss utan dem. Men sen åkte vi ändå hem och bytte presenter över en romantisk korvgratängmiddag. Med ketchup och senap. Det må stå romans på schemat, men vi är faktiskt romantiska då och då, och nu räckte det med korv och alla kryddor. Inget jox.

Det blev ett par nya manschettknappar och hans favoritsnacks. Han uppskattar manschettknappar och snacks.

Det var den smakligaste tomatsoppan på ett bra tag.

Vitlöksandedräkt till er alla!

Klockan 00.01 den 11 februari blev jag uppvaktad med detta presentkort. Lite senare på dagen beklagade v sig över photoshopböcker som gör att man börjar lägga märke till skavanker. Sen fick jag ett paket som innehöll fotbortskämningsprylar. Är det så att åldern börjar ta ut sin rätt? Och vilken rätt är det?! Och värst av allt, när har alla andra lagt märke till det?

För att jag inte skulle tänka mig snurrig åkte vi iväg och inhandlade sherry.

Jag har tyvärr en morotskaka, ostkaka och finpraliner att kämpa i mig ännu ikväll, annars skulle jag dela med mig av mina filosofier angående ålder och livet i allmänhet. Jag är säker på att ni klarar er ändå.

Halv-50-åringen dricker vidare.

PS. Jag tycker det är grymt trevligt att någon såg det här kortet och tänkte på mig.

Mussepiggöron, säsong fyra av ColdFeet och en mycket obekväm tittarställning. Min slöa söndag.
Extra bonus: alla ögonbryn 100% närvarande.

Nu ska jag gå och köpa lite färg. Mitt hem är fruktansvärt nedtonat. FÄRG!!!