Pupsik goes Sydafrika

Matidéer jag personligen vill tacka amerikanarna för:

Chips som en del av en riktig måltid.
Senap på smörgåsen.
Franskisar doppade i milkshake.

kis.

På en pinsamhetsskala 1-5 är det lätt en trea att tappa balansen medan man går med en alkopåse i handen.

Mina öron, ögon och min mun ska få njuta.

Men på grund av en pågående disciplinövning står asken med himmelskt god choklad oöppnad, och kommer så att stå ännu en vecka. 25 dagar kära vänner. 25 dagar utan kakor och godis. Jag lever och fungerar. Det är konstigt hur kroppen kan anpassa sig.

Nu måste jag dj:a ihop en ny musiklista. Jag satte dit den gamla goa listan först, men den skar sig med den nya skinande podden, trots att den lät helt ok i den gamla skråmade. Kanske den här kräver att jag blir lite hippare*?!

*Är det väldigt ohippt att uttrycka sig så?

You should be so proud of me now.

Allt jag vill ha är lite förståelse. När det finns fler bilar än det finns parkeringsrutor är det ALLTID några som måste parkera diskret utmed gårdens sidor, dock INTE i själva “farleden” som lappen så upprört påstår. Jag tycker inte om att parkera mitt bland buskarna, och gör det endast då det är det ENDA alternativet, så ta er lapp och tryck upp den därifrån den kom.

Varför allt detta hat?! Det handlar om parkering på en gård ute i skogen!

Jag råkade på Midsomer Murders nyligen…högsta vinsten! Jag känner dock att jag borde känna av en liten liten skam. Som om det är lite o-okej. Vet inte varför. Det känns ungefär som när jag blev lite störtkär i den där dansbandslåten den där gången. Den räddade mig när morgonen var alltför tidig och bilfärden var alltför lång. Lyste upp. Men den lyste upp lite för mycket för att vara okej. Förstår du?

Och varje gång Detective Chief Inspector Tom Barnaby stiger in i bild fundrar jag om farmor månne tittar på den här serien också.

Och så tittar vi** på en helt annan sorts filmer än annars. Inga verklighetsbaserade tunga saker som vi*** fått Maken att tro är våra**** favoriter. Nej, nu kommer den sliskiga romantiken och den billiga humorn. Och vi***** tänker rapa högre än vanligt och förmodligen skippa duschen, fastän  promenaden blev lite svettig i den stekheta solen. Kan ni tänka er hurdan jag skulle vara som singel?

*och då menar jag jag

** och även nu menar jag jag

***jag

****och då menar jag mina

*****alltså jag

Jag har en sån skön rytm i min ensamhet. Allt flyter som jag vill i den takt jag vill.

I morgon blir det ännu en dejt med mig själv. Jag vet inte vad vi ska hitta på.

ensam hemma.

är min plan att få mig en stor och saftig biff. Den får gärna vara så här rosa inuti.

Här.

Själv är jag faktiskt ganska så bra på det här. Och lite beroende.

En gång köpte jag en telefon som närapå tömde mitt bankkonto. Samma konto som skulle se till att det fanns mat i kylskåpet ett år framöver. Men telefonen lät bra och jag var ung och dum.  Jag visste då inte ens vad infra, bluetooth eller ens mms betydde. (Om mms fanns då…?) Många egenskaper hade den i alla fall. Och jag behövde dem A L L A. Sen har jag ju aldrig använt mina telefoner till annat än SMS och gamla hederliga samtal. Samtalen får mig ofta att svettas innan jag ens slagit numret, så mest SMS. Men just den telefonen älskade jag så mycket att jag måste köpa den med alla dess egenskaper som jag inte förstod mig på. Jag älskade den till och med efter 4 månader när knapparna ramlade av en efter en. Jag fick inte igång min internetanslutning och knapparna ramlade av ännu mer, men jag älskade den. Jag älskade också att vi fick äta gratis på skolan, för annars hade jag dött. Med en fin telefon i fickan, men ändå, DÖD.

En annan gång, för jag lär mig oftast inte av mina misstag, köpte jag en telefon då mitt konto var tomt. Den kostade nog 400-500€. Som ni ser vet jag inte ens exakt hur mycket på minus jag hamnade. Eller minus och minus. Den var på avbetalning. (Ännu bättre!) Den var heller inte, som mycket annat dyrt, särskilt byggd för tuffa förhållanden. Lite på ett år klarade den av i min trånga ficka och fumliga hand som ibland fällde den i marken upp till 3 gånger per dag. Och det var utan att jag ansträngde mig. Jag ville verkligen hålla i den. Det gick bara inte. Gång på gång flög batteriet all världens väg när telefonen slog mot marken, och jag fick gång på gång blåsa i alla dess hörn för att få bort det mesta av gruset och kanske ibland även vattnet.

Därför var jag knappast särskilt överraskad när funktionerna gav upp en efter en. Om man var för hårdhänt stängde den helt enkelt av sig själv. (Hårdhänt=lade den ifrån sig på bordet.)Om man satte i laddaren för oförsiktigt stängde den av sig. Men inte innan den spelade en liten trudelutt och flimrade. Precis som om den fick en sjukdomsattack. Sen ville den inte ta emot laddarens eller hörlurarnas kablar alls. För att ladda den måste man fixera sladden i exakt rätt läge och sen försiiiiktigt sätta ner den och hoppas att den hålls så. Om den inte hölls så, stängde den av sig.

Allt det där har jag haft överseende med…mest för att jag har 9 (!) månader kvar att betala för den. (Vilket i sig är lite konstigt, för ibland är mina räkningar 2€…och menar ni att det inkluderar avbetalning för telefonen? Någon? (2€:s telefonräkning har man annars när ens man har jobbtelefon som man hellre talar i, och även om man har mycket få pratglada vänner.))

Dagen var dock kommen efter att jag två dagar i sträck tagit emot och ringt flera samtal. Samtal där jag trott att vi samtalat, men den andra parten mest har sagt “Va? Va? Det bröt. Va?” och “Anteeksi? Häh? Täh?” Även om jag vetat en längre tid att ingen hör mig när de ringer mig, och inte heller när jag ringer dem, (men när ringde jag senast någon för att vara ärlig…2 €!), så har jag väntat. Mest för att jag inte har något emot att upprepa mig fem gånger då jag har 9 månader kvar att betala! Men kanske jag inte tycker om att upprepa mig fem gånger på finska. Även om det finns en fördel med det. Kanske att grammatiken råkar vara korrekt en av gångerna! Men nackdelarna väger tyngre eftersom det ändå är finska vi talar om.

Den här gången var jag s m a r t . Jag köpte en telefon som kostade mycket mycket mindre än 500€ som jag inte har. Den kostade två gånger så mycket som jag planerade från första början, men jag kan faktiskt inte ha en hur liten skärm som helst. Hundra euro fattigare sitter jag nu med en telefon som ser lite roligare ut än den vanliga telefonen på gatan när den har en sladd i sig.

Den har också en halvdålig kamera och endast radio som musikalternativ. Radio med sådär kvalité. Alltså är jag bara liiite kär i den och nu hoppas vi att jag inte lyckas mobba sönder den alltför fort. MEN OM jag lyckas så gör det i n g e n t i n g, eftersom den kostade varken ett års matkostnad eller 2 års avbetalning. Fem vuxenpoäng till mig!