 Den är på g.
—
RAPPORTERINGEN:
Som vanligt sparade vi det mesta till sista kvällen, vilket i det här fallet innebar att vi vinlulliga satt i vårt vindsförråd på lördagskvällen och sorterade skräp. Planen var att sortera obarmhärtigt och utan nostalgi och det höll vi ganska så bra. Nästan för bra kom det att visa sig.
På söndagen klockan sju vaknade jag efter tre timmars sömn och kände att jag hellre skulle sova vidare än springa upp och ner i trapporna sju gånger med armarna fulla av flyttlådor. Dock ville jag gärna bli av med alla dessa lådor som i vissa fall väntat på loppis i flera månader. Sådant får vem som helst att bli hängiven feng shuiare. Upp och hoppa alltså.
Maken tog med en tidning och jag övervägde iPoden. Jag bävade för en dag fylld av sittande och sittande i en trång hall.
Vi anlände en halv timme före stället öppnade för allmänheten, men allmänheten brydde sig tydligen inte. Vi anlände också med cirka en euro i blandade mynt i växelpengar. Vi tänkte att en av oss skulle gå och skaffa mera när vi installerat oss.
Sju timmar senare var det till vår förvåning över, och vi kände oss som en jäst bulle gör efter att någon smällt igen ugnsluckan.
Man kan lugnt påstå att loppis ser lugnare ut när man strosar genom, än det känns när man står bakom sitt stånd och prutar hit och dit, på samma gång som man försöker uppskatta värdet på en halskedja som kanske är äkta kanske inte och mannen som vill köpa den vet men inte du, och vad kostar guld?!
Vi packade ihop det lilla som fanns kvar, lovande varandra dyrt och heligt att aldrig mer köpa krääsä, och åkte hem och slocknade på en halv sekund.
Och ja, dockan och nallen packade jag raskt ner igen efter att mitt hjärta höll på att brista vid tanken på att någon annan skulle ta över ansvaret för dem.
Vinst: >200 €
Ja jag tänkte att vi kunde slå på stort den här veckan och satsa på temamat. *händerna i luften* Vegetariskt är det som gäller. För att lite skrämma skiten ur kroppen. (Hoppas, hoppas.)
Inget konstigt i det. Ja eller det var den bratwursttuggande Maken som kom med förslaget. Hur han ska orka hela veckan vet jag inte. Han kanske tycker att det låter intressant nu, som ett experiment, men när det börjar rycka i den ryska korvtarmen, då undrar jag om han nöjer sig med linssoppa.
Den som lever får se alltså. Här kommer den planerade menyn:
Måndag
Gröt,Chiligryta med tortillachips och sallad,Hälsovåfflor,Mycket frukt och vatten
Tisdag
Gröt,Stor sallad av något slag och rester från måndagen,Mycket frukt och vatten
Onsdag
Gröt,Varm sallad med bulgur eller liknande,Mycket frukt och vatten
Torsdag
Gröt,Soppa och småplock,Hembakat bröd med hummus,Mycket frukt och vatten
Fredag
Gröt,Någonting med svamp och rotfrukter,Mycket frukt och vatten
Lördag
På resande fot (läs: panik!)
Söndag
På resande fot (läs: panik!)
Gottgottigottgott? Det hoppas och tror vi. Nu måste vi bara komma ihåg att inte handla wurst och bacon i misstag…HAHA!
Vecka 4:
-1 kg till! Precis när jag kände mig lite hopplöst onyttig och just hade avslutat min arbetsnatt med ett Royal i röd förpackning, visade vågen ett kilo mindre när jag vaknade på eftermiddagen. Sen nästa dag visade vågen minus ett till, och då blev jag nästan störtkåt på mig själv…lite i alla fall. Jag vet inte hur det kom sig så att jag gick ner två kilo på två dagar, men jag räknar inte riktigt det där andra ännu. Kanske nästa vecka om vågen riktigt insisterar på att stadigt stanna på samma siffra då också. Hahaha! Där kanske det lät som om jag inte väger mig soom en besatt minst tre gånger per dag!? Hahaha ända från djupet av min fläskiga röv! Klart jag inte håller mig till den heliga regeln “OCH DU SKOLA VÄGA DIG EN GÅNG PER VECKA, VARKEN MER ELLER MINDRE.” Hah! Självdisciplin mitt arsle! Vad jag menade var bara att jag håller mig till att uppdatera min officiella vikt en gång per vecka även om jag väger mig både nyvaknad, nypromenerad och ibland också nyskiten bara så där annars.
Annat nytt för veckan är långpromenaderna och all den fina naturen man hinner titta på när man inte är så upptagen med att flåsa ut sina lungor genom näsborrarna. Förra veckan sprang jag bara en gång, och den här vecka inte en enda, hittills och förmodligen överhuvudtaget. Jag kan vara hård mot mig själv och säga att jag var lat. Jag kan köra med ursäkter och berätta om mina sjuka knän och min ovilja att springa i mörker* när jag till på köpet är hemma ensam så ingen märker om jag inte kommer hem. Jag kan vara en blandning och säga: mina knän gör lite ont när jag springer så jag tycker det är en bra idé att ta och promenera istället. Håll ut, snart spottar jag magsyra och hyperventilerar som vanligt igen. Jag ser faktiskt fram emot att börja lunka lite smått igen, eftersom en uppvärmning+springtur på 45 minuter passar bättre än en tvåtimmars promenad vissa dagar.
Avslutningsvis måste jag säga att det varit en bra vecka. Promenaderna har gjort under för mitt humör, och höstfärgerna förtjänar verkligen att ses ordentligt. Därtill har all min mat varit hemlagad och hälsosam, vilket gjort under för min underbara halsbränna. (Här glömmer jag att nämna två flaskor vin som står tomma på köksbänken, men hej! Jag firade faktiskt mitt goda humör.) Två under på en vecka, inte illa.
Kanske anas ett visst rödbetstema? Tyvärr hann jag inte ta kort av röstin, så snabbt gick den åt. Rödbetsröstin.
Nu rullar vi vidare.
*Den uppmärksamme kanske undrar varför jag kan gå men inte springa i mörker? Jag går på eftermiddagen efter att jag vaknat = ljust, jag springer efter jobbet på morgonen = mörkt som i burtchin. Varför? Därför.
Puff inför vecka fem:
“Vecka fem blir det härrrliga bullar* ska ni se!”
*Dock inte riktiga bullar.
Dagbok om tredje veckan:
Måndag: För tröttsam natt för att orka springa om morgonen efter jobbet. Kanske promenad idag? Små problem att hålla mig till hälsokosten när min sovrytm stördes av min 24-timmars huvudvärk i helgen. Promenad kanske? Har blivit besatt av springsockor. Ni vet de där lite tjockare mjukare fotriktigare strumporna? De får mig att vilja gå ut och motionera. Promenad?
Förresten. Igår såg jag en halvmullig ung kvinna på språng och där och då i den kalla höstluften insåg jag hur det ser ut när jag springer i min tajta outfit:
No pupsik was harmed in the making of this wobblepic.
—
Tisdag: Igår blev det endast en promenad i hufvudstaden efter att ett plötsligt illamående tog över mig. Därför vågade jag inte springa idag morgon efter jobbet heller, ifall jag skulle kollapsa mitt i spåret och inte orka ta mig hem. Så nu sitter jag här och börjar bli orolig över denna veckas springturer. !!! Jag hoppas att jag känner mig superåterställd när jag vaknar så att jag åtminstone kan “köra en runda” på Karl.
Och sen håller jag mig borta från konfektasken på bordet idag. Okej? Okej. Och ingen mer yoghurt om jag inte tränat före. Okej? Okej. Och jag ska bara äta då jag är hungrig. Okej? Okej? Hallå?
Nå, det är dagens plan. Vi håller tummarna. Men först, sömn.
Uppdatering
Karl, Karl, Karl…
Det började så bra. Efter frukosten bytte jag om till träningskläder och satte på musik. Här skulle cyklas! En halv timme hade jag planerat. Nu blev det bara 20 minuter, varav de fem sista var mycket jobbiga.
Tydligen har Karls förra ägare förvarat honom i ett mycket dammigt rum, och nu måste han rengöras. Eller något. Hans lilla innandöme såg mycket dammigt ut (tänk: muterade minidammråttor), och på något sätt blev det tyngre och tyngre att trampa, ända tills det lättaste motståndet var så jobbigt att jag måste “trampa” med hela min kroppsvikt.
Men nu är ju det viktigaste att jag var aktiv (och kyss mig i min dallriga om inte det där var jobbigt) så jag får vara nöjd. Ännu nöjdare blir jag om vi lyckas fixa Karl förrän nästa rutt.
Ikväll ska vi och ge blod…men jag hoppas jag ska komma mig iväg på en springtur i morgon ändå. Om jag tar med mig telefonen så gör det väl ingenting om jag kollapsar lite. Jag kan ju alltid ringa efter taxi när jag vaknar..?
—
Onsdag: Dombhyöv! Vems dumma idé var det att föra dagbok den här veckan? På grund av den lilla skitidén går inget som planerat.
Nej jag sprang inte. Klockan var fem när jag kom hem. Det var mörkt som i lådan och jag hade knaprat på Ritzkex hela natten för att inte svimma i någons trappuppgång. Skulle det inte vara att utmana ödet att gå och springa i en nattsvart skog då? Jag intalar mig det…för inte kan det väl vara så att det blir jobbigare och jobbigare att ta sig ut ju längre paus man haft? Att latheten kom? Att jag inte orkade byta om till svettluktande kläder utan bara ville krypa ner under täcket och somna innan dagsljuset fann mig?
Att det är biokväll (godiskväll) gör bara saken värre.
Det är i sådana här fall de finska svordomarna kommer väl till pass. Nej, nu är det dags att strypa latmasken och pressa in mina svällande skinkor i tajtisarna.
“Does my butt look big in this?”
—
Torsdag: Bättring!
Som tur är finns det inget som motiverar så bra som min röv. Efter att jag kastat en blick på den i spegeln igår så ändrades mina planer snabbt från: Promenera till IKEA, ät en bit kaka med en kopp te, promenera hem. Total tid: 1 timme, till: Promenera två timmar i rask takt. Total tid: 2 timmar.
Tänkt och gjort. Det kändes bra med motion och frisk luft, men spegelbilden såg jag fortfarande framför mig hela tiden, så efter en gäspig natt på jobbet tog jag mig än en gång i kragen och sa “Skärp de fö faaaan!” och drog på mig min illasittande springkostym och lunkade iväg. Det var lite tyngre än det borde varit, och min röv tycktes kännas lite dallrigare än den gjorde förra veckan, men åtminstone sprang jag. I kall morgonluft bland hundar som kissade och tanter som log uppmuntrande kände jag att det här blir nog bra ännu ska ni se. Sen krampade jag lite i sidan.
—
Fredag, Lördag, Söndag: På resande fot. Tyvärr inte springande resande fot.
Bloggen ligger lite efter p.g.a….teknik?
- – -
Alla som har renoverat lite för länge vet vad jag menar när jag säger att hem ljuva hem kan kyssa sin oslipade golvlistlösa röv när det kommer till att bara vara. “Bort bort bort!” var vad som for genom mitt huvud när Maken frågade vad vi ska göra på min lediga helg.
Så, efter en gourmetvisit på  och omkring hemorten kände vi för ett romantiskt dygn någonstans. Någonstans utan krav. Litet. Utan alltför mycket att göra. Ett ställe att strosa i.
För några somrar sen tillbringade vi några timmar i Nådendal som en del av en guidad tur åt besökande bekanta. Det var sol, sommar och varmt och i något skede kanske en av oss mumlade någonting om romantiskt litet ställe och kunde utforska mera och gulliga hotell med inslag av gammalt och rosa.
Nådendal? Ja, duger det åt Mumin så duger det åt oss. Fortare än ni kan säga Mamamamamapapapapapapa bokade vi ett mysigt retrorum bredvid korvkiosken och förrän ni hinner säga så där som Mumin, satt vi bänkade i soffan med ett glas vin i handen och ketchup i mungipan. Sen var det romans för hela slanten råkade vi somna mitt i filmen och vaknade efter 11 timmar och kände oss måttligt hopplösa.
Sen gick vi gatorna och mumindalen fram och tillbaka och myste bland löv och utsikt över vatten och bländande sol.
Mumin sågs inte till…går mumintroll i ide?!
Efter allt detta strosande i solen kände vi att vi semestrat alldeles tillräckligt för att klara oss i två veckor tills nästa äventyr tar över.
Nådendal får 3 småstadsstjärnor av 5 möjliga.
Det är så oerhört mysigt när det är mörkt ännu när jag går och lägger mig om morgnarna.
Jag kommer inte ihåg att jag skulle ha njutit så här mycket av hösten tidigare år. Snarare har jag alltid fått ångest bara jag tänkt på vintern som är på gång. En sådan där känsla som kommer när man vet att något obehagligt oundvikligen kommer, men väljer att inte tänka på det.
Inte i år dock. Och vad är väl bättre än att njuta av nuet!? Inte så mycket nej.
Kanske är det alla springendorfiner som ger mig en extra kick och får mig att uppskatta allt lite extra. Eller kanske är det vetskapen att vi kanske kommer att bege oss till varmare breddgrader som gör att jag passar på att njuta.
Eller kanske är det bortfallet av årstider i vårt land. När var det senast riktig sommar/vinter egentligen? När var det senast inte lite kallt, lite regnigt, lite ruskigt, lite kyligt, lite blåsigt, lite fuktigt? När hade vi årstider senast?
Är det kanske bara så att alla de ursprungliga årstiderna trängts långt bort i ett bortglömt hörn i mitt minne och jag har helt utan att jag själv märkt det, gått och börjat acceptera allmänt skitväder som någonting helt okej?
En helg fylld av promenader, män som inte fattar vinken, och huvudvärk är vad jag nu lägger bakom mig inför den kommande veckan. Promenaderna var det ju inget fel på, men det andra överskuggade och jag känner mig urvriden och arg.
Vi skulle titta på ett höstigt Helsingfors, men tydligen är stadsträd för coola för att bli färggranna lika fort som landsbygdsträden, så vi hittade endast två. Dock var ju promenaden endast en ursäkt för att få åka på lunch till ryska supermatstället…så vi är nöjda.
Efter en motions- men inte alltför hälsokostfylld första vecka har jag äntligen fått vågen att röra på sig den andra veckan. (-1kg)
Är det förresten liiite frustrerande när vågen visar mer och mer en hel sommar, för att sen stanna helt när man försöker vända trenden!? Jag kände mig måttligt i mina bästa år när jag ställde mig där varje morgon och varje kväll bara för att se samma jevvla nummer. Men i ärlighetens namn var det nog kvällens tekopp med dopp i form av 200g choklad som var problemet. Ibland inbillar jag mig att man kan gå ner i vikt lite bara genom att tänka på att gå ner i vikt. (Funkar sällan.)
Nu kanske ni undrar varför jag tror att det skulle gå annorlunda den här gången då jag som bäst sitter med en kopp te och en påse M&M’s framför mig..? Det är för att det är min lediga natt och således min pausnatt. Paus i alla syften. Så jag får äta M&M’s. Jag kanske inte ens springer idag. För jag gör mina egna regler. För att jag skulle börja gråta annars. För att jag kan vara superstrikt 6/7 men inte passligt strikt 7/7. Så jag kör med svält och motion 6/7, och slappt leverne 1/7. Jag inser att en kompromiss måste nås i något skede, men för att komma igång och se resultat och bli motiverad funkar det här bäst just nu. Hej! Jag har aldrig påstått att jag är särskilt smart.
Och det ser onekligen mycket bra ut när jag tittar i backspegeln, eller?
Förra veckan: Fyra springpass.
Veckan som gått: Tre springpass hittills, och en cykel.
En cykel?
En cykel. Den heter Karl. Han kom idag. Han ger mig kalla kårar. Inte av rädsla. Nej, utan för att han är lite sexig om jag får säga det själv. Inte som andra motionscyklar. Nej han har det där lilla extra. Han är en snygg tysk med mustasch och temperament. Han orkar varken med tjat eller gnäll, nej det är rediga tag. Hårda tag till och med. Så här ser han ut:
Ja vad var det jag sa! Kalla kårar. Det här är ingen plastmaskin från ditt simhallsgym. Varken kaloriförbränning eller puls håller han koll på, endast det mest väsentliga – hastigheten. Här ska fanimej brännas fett!
Vi planerar vår första “rutt” under helgen. Uppdatering nästa vecka!
Nu måste man inte läsa om spring och fläsk och sånt om man inte vill. Om man vill så får man klicka på fläsket där uppe. Och så får man avnjuta en haiku där till vänster. Sen i sinom tid kanske man får läsa någonting inspirerande här också. Om det vill sig så. Men det vet man aldrig.
En liten rapport…så jag ser att jag gjort framsteg sedan om tre veckor när jag vill ge upp.
Dag 1. Vet ej kilometrar eller tid
Grönt: Gå Rött: Spring Upp: Ok Ner: Jobbigt
Smärta (i rött):
Dag 2. Cirka 45 minuter
Smärta:
Dag 3. Cirka 40 minuter
Smärta:
Dag 4. 40 minuter
Smärta:
Nu är det bara att köra på alltså. Jag tror att det kunde vara bra att ha ett litet mål annat än “bli hälsosammare och i bättre form”, då det är lite vagt. Om man endast har en liten tanke i någonstans i huvudet om att “bli hälsosammare” händer det kanske inte lika mycket som om man hade En Plan. Jag har en liten idé, men jag måste grubbla lite ännu.
Tydligen är bio det enda som sker i mitt liv för tillfället.
WALL0E.
För att riktigt kunna njuta till fullo av barnslig romantik och det där lilla extra som alla animerade filmer bjuder på, som inga "riktiga" skådespelare kan förmedla, ska jag avnjuta ett glas vitt först.
Och sen har jag hoppnatt, som min kollega säger.
Kan det bli bättre?
Nej okej okej. Det blev inga stavar i morse. Jag hade bara så svårt att ta tag i de där stavarna när jag såg hur vackert solen sken och ännu mindre när jag insåg hur fullt det skulle vara på motionsrundan den där tiden på dygnet.
Så jag bestämde mig för att promenera vanligt bara.
Hur överraskad blev inte jag när både mina ben och mina armar kände för att riktigt börja powerwalka!? Och sen! Började! Jag! SPRINGA! Sakta sakta, men oooo så skönt! Jag kom bra ihåg den där smärtan som alltid kommer när kroppen utsätts för sådana här pärser efter en längre paus, så jag väntade. Jag vet att jag inte är bra på att övertala mig själv att fortsätta springa när smärtan är där. Jag sprang uppför en backe (JA!) men ingen smärta kom. Jag sprang ner för en backe och det gick också bra. Ingen svidande smärta.
För att inte göra slut på mig själv sprang jag en sång och gick en sång. Och sprang en och gick en och sprang en och gick en. Jag rekommenderar att springa utan både klocka telefon men med musik. Sen hoppas vi att vi inte bryter några ben eller blir överfallna, så att den där telefonen skulle ha varit bra att ha ändå. Eller en kniv då. Jag har bara en abloynyckel att försvara mig med i dagsläget. Jag är ett sådant lätt naivt offer med hög musik i öronen och inga vapen. *skäms*
Nästa gång tror jag att jag testar hur många låtar jag kan springa utan pauser, efter uppvärmningen. Bara för att se. Jag känner inte ens av träningsvärk ikväll så det blir nog att pressa lite mer nästa runda. Jag är mycket nöjd måste jag säga.
Nu vet jag inte vilket som vore att föredra nästa runda:
Samma tid – mest åldringar med stavar och åldersmännen som tittar på en i brösthöjd
Tidigare – proffsiga morgonspringare utan fläsk och vespor som hotar köra på en bakifrån
Senare – ännu fler åldringar men inga vespor
När kära syster skaffade (fick?) stavgångsstavar kände jag mig lite bättre.
Jag inhandlade själv sådana en mörk och kulen dag för länge sen. Eller, det var egentligen en solig eftermiddag, men länge sen i alla fall.
På metroperrongen mötte jag upp med en medelålders man som tydligen var lika lång som jag (rätt stavlängd), överräckte fem euro åt honom och tog emot stavarna som han i sin tur överräckte åt mig. Jag var glad över att jag gjort ett sådant fynd på huuto, då jag var lite osäker på hur ofta jag verkligen skulle komma mig för att spatsera runt med stavar i händerna. Hellre betala fem euro än 30 euro för ännu en kompis åt mina andra “prydnader”, tennisracketen, springskorna, baren i köket, och sist men inte minst – salladssnurran. Hm.
För att vara lite snäll med mig själv så ska jag inte glömma att jag ju faktiskt använt gåpinnarna ett par gånger. Ett par som i två gånger. Allt som allt.
Så när systeryster, som också brukar vara lite seg när det kommer till det där att lyfta på rumpan, snöra skorna och gå ut och MOTIONERA, skaffade stavar, kände jag att jag hade något av en motionspartner. Men tvärtom då, eftersom vi båda två hellre gör någonting annat.
Men det var egentligen inte det jag skulle skriva om. Nej, det var själva det där fenomenet. Att man behöver någonting så otroligt mycket att man nästan går och blir totalt oförmögen att ta sig för någonting annat före man får det där som är så viktigt just då. Sen får man det och då, ja då vet man inte riktigt vad det var man behövde det till. (Salladssnurra).
Det jag nu sitter här och behöver är en kamera. Det konstiga är att den kameran just nu i detta här ögonblicket är mindre än en meter ifrån mig. Den ligger bredvid mig. Om jag sträcker ut armen så är den precis där. Jag vill fotografera med den. Ta bilder att sätta in på min fotosida som ni kommer till om ni klickar på de där små fotona där till höger—>
Varför behöver jag den om jag redan har den? Jo just nu är den inte officiellt min ännu. När B. skaffar sin nya tar jag över den som vi redan har. Som vi redan har. Som jag får använda när jag vill. Som jag redan tagit hundratals bilder med. Men just nu känner jag att jag behöver en ceremoni där jag tar över den.
När jag sedan tar över den om ett par månader, hur många foton tror ni att ni kommer att se på min fotosida den första veckan? Nej då sitter jag antagligen och behöver en kameraväska att bära runt på den i.
Vad har man för fel alltså. Ett sådant i-landsproblem.
Men håll utkik efter nya bilder till höger där. Bilder där jag försökt se djupet i en apelsinklyfta eller något sånt kommer det nog att bli.
Nu. Pinnar!
|
|
