Pupsik goes Sydafrika

Det skulle underlätta om affärerna sålde lite mera inhemskt och lite mindre utländskt. Hur svårt kan det egentligen vara att köpa ett par supergummistövlar!?

Den här superstöveln har jag letat efter i flera månader. Ett par gånger har jag varit nära, men då har den varit fel storlek. Håll tummarna.

Jag är redo, jag är laddad. Jag är halvplakat. Gonatt.

Men plötsligt vill jag tatuera mig.

En sådan här såg jag en gång på en hippie-tjej. Sen slog jantelagen till och jag blev avundsjuk. Vill ha? Åtminstone ibland.

Det är magiskt alltså. Det här skulle vara så intressant att testa. Öl blir choko söta öde!

I USA där det finns everything and my brother finns det provsmakningar med denna frukt (bär?) som hedersgäst.

Knappast här.

*klicka*

Men jag tycker han gör stora framsteg.

Att tala i telefon kunde jag klara mig utan. Att tala finska i telefon kunde jag verkligen klara mig utan. Att tala finska i en telefon vars mikrofon knappt fungerar efter att ifrågavarande telefon har blivit tvättad i tvättmaskin två gånger så man är tvungen att upprepa sig högt och tydligt för att bli hörd, är något som jag vill undvika så till den milda grad att jag inte riktigt vill tänka rakt på tanken. Som när man tittar mot solen, men inte rakt på solen.

Jag kände mig därför måttligt nöjd så glad att jag ville Ronjavårskrika efter att jag suttit en morgon och bläddrat genom en stor hög osorterade papper (som någon verkligen borde sortera) och äntligen fann min förmans e-mejladress. I och med det kunde jag undvika detta skrikande av dålig finska i telefonen, och istället sköta mina jobbärenden online. A-ha a-ha I like it.

Sen nästa natt kompenserade livet mig på jobbet genom att göra mig illa tvungen att ringa inte bara ett, nej två brådskande samtal med min dåliga finska som för tillfället helt saknar ändelser, av okända orsaker. Och vet någon var man kunde finna min finskas saknade ändelser? Om ni gör det vill jag gärna ha tillbaka dem snarast.

Että semmoista.

Efter risprojektet kommer nu projekt bli av med pasta och nudlar.

Idag blev det grönsakslasagne, som konstigt nog smakar lika lasagnig som köttlasagne. Jag var en tvivlare kan jag väl erkänna.

På samma gång använde jag upp lite lök eftersom det verkar finnas cirka fem olika sorter i vårt kök.

Och stora konservförrådet kom äntligen till användning, tack och lov.

Det här är ‘före’-bilden. Sen skulle jag ta en ‘efter’-bild, men lasagne är svårt att fotografera vackert. Får se. Kanske jag lägger ut den ändå.

Vegetarisk lasagne får hela fyra med snudd på fem morötter av fem möjliga.

—

En rymdes ej med. Dålig planering från min sida…vad ska jag göra med den?!

är stor alltså. Den är inte särskilt gammal, så det är inte så att den är stor p.g.a. det. Nej, den är bara enorm så där annars. 17 tums skärm och en vikt som heter duga. Det är lite som att bära runt på en tjock-tv. Nu vill jag byta. Till en sån där mini.

Ser ni vart det är på väg redan?

Inom fem minuter står jag och skäller ut MPJ.

Vi backar lite.

Jag anländer till jobbet så där som jag gjort på sistone, med vaksam blick och magen full av hopp – hoppas han inte är där. Som alltför ofta sker, ser jag i ögonvrån hans bil, med den där specifika sönderblekta lila färgen. Mitt humör darrar. Hela jag rubbas lite.

Jag parkerar på den enda lediga platsen, som råkar vara alltför nära hans bil. Jag sitter i bilen och fixar med saker som inte behöver fixas med för att få tiden att gå. Kanske åker han iväg före jag hinner stiga ur bilen? Men jag vet att han inte kommer att åka iväg. Han skulle vänta. Han skulle komma och knacka på mitt fönster. Äh, bäst att stiga ur. Om han kommer och knackar på mitt fönster vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Jag skulle brisera. Så jag stiger ur bilen. Jag rör mig stelt och målmedvetet, för att undvika ögonkontakt. Jag försöker se upptagen och trött ut för att skrämma bort alla försök att tala till mig.

Men se där. Katastrof! Ett jobbproblem som måste diskuteras uppstår. Jag väljer att ta upp det med den äldre gumman. Hon som har varken egna eller fejktänder. Jag närmar mig henne försiktigt för att inte väcka uppmärksamhet. Vi diskuterar problemet med stilla sömniga röster när MPJ plötsligt dyker upp vid vår sida. Man måste inte väcka hans uppmärksamhet, han kommer alltid ändå. Den trygga gumman avviker eftersom hon inte förstår vad jag och MPJ säger när vi pratar engelska. För en utomstående såg det förmodligen ut som en helt vanlig jobbgemenskap in action, som ingenting särskilt, men min stilla röst blir plötsligt gäll och giftig, och precis där och då kände jag att mitt humör kom att explodera när som helst.

Jag är överkänslig när det kommer till MPJ antar jag. När jag skulle ha oändligt med tålamod med andra människor så orkar jag inte med honom längre. Jag blir frustrerad. Jag upplever honom som jobbig. Det känns inte bra att säga det, men så är det. Jag orkar inte med honom helt enkelt. Jag har försökt vara vänlig och jag har lyssnat och pratat och gett råd, men jag orkar bara inte. Jag förstår mig inte på honom. Jag tror att han har mycket svårt att läsa andra människor. Han plockar inte upp vibbar, någonsin. Och det blir jobbigt i längden.

Det jag älskar över allt annat med mitt jobb är den totala ensamheten och tystnaden. Att jobba vecka efter vecka i den mörka höstnatten, och med jämna mellanrum råka på en hund på nattpromenad med sin husse eller matte. Att le mot hunden och nicka åt hussen eller matten ger mig all social kontakt jag behöver på en hel vecka.

Så när en människa kontinuerligt tränger sig på i min bubbla utan att förstå av mitt kroppsspråk att jag inte orkar, och utan att förstå mina ord när jag förklarar, ja då brister det till sist.

Jag kände mig trängd, frustrerad och arg. Trängd för att jag bokstavligen blev trängd och inte hade rum att göra mig klar för nattens jobb när MPJ ständigt var i min väg. Frustrerad för att MPJ inte ville se att jag inte kunde utföra mina uppgifter för att han stod i vägen. Och arg för att han inte följt de outtalade reglerna på jobbet, och inte heller ville erkänna att hans agerande (tråkig historia i sig, men ack så irriterande) kunde ställa till det för andra.

Jag exploderade. Höjde rösten. Lät honom höra. Blev inte hörd. Förklarade. Möttes av en oförstående och obrydd attityd. Förklarade. Gav upp och satte mig i bilen för att åka ifrån hela fiaskot. Han stod så nära att jag inte ens kunde stänga min bildörr. Ett sista rop från min sida, och plötsligt hände något. Jag sårade hans stolthet. Med ryckig gång och ilska i blicken lämnade han mig plötsligt och gick iväg till sin egen bil. Jag kokade, och kunde inte ha brytt mig mindre.

Jag borde ha åkt i väg. Jag borde ha förblivit den elaka häxan. Låtit den där diskussionen bli slutet på hela historien. Men jag drabbades av dåligt samvete. Och lite skräck.

Jag känner att det är något som inte står rätt till med MPJ. Det är något som inte är okej. Och det är skrämmande. Jag har för tusan gått och skaffat försvarsspray sen han började jobba där. Så jag bestämde mig för att be om förlåtelse. Dels för att skräcken inte ville ge med sig, och dels för att jag insåg att han inte hade en aning om varför jag brusat upp. Mina orsaker existerar inte i hans verklighet.

Jag bestämde mig för en ursäkt light. Jag avslutade mitt telefonsamtal med nattchefen, och steg sedan ur min bil och gick över till MPJs för att delge lite jobbinfo. Jag talade med neutral röst men försökte få in lite av den där ursäktande tonen, ni vet. Den där ojoj-där-kanske-jag-brusade-upp-lite-väl-men-det-är-väl-ok-nu-tonen. Sen gick jag tillbaka till bilen och slutade inte köra förrän jag nådde havet. Eller kanske jag bara åkte tills jag nådde nattens första postlåda.

Nästa natt började i total tystnad som snart övergick i ett raseriutbrott från hans sida.

SLUT PÅ DEL 3

Men jag sitter mest och undrar om det vore förhastat att köpa en italiensk grammatikbok.

Och började riva morötter.

Vegetariska muffinsar!

—

Ibland känns det som om det inte är någon hemlighet för någon att man drabbats av ett kraftigt chokladsug, när man står i kassakön klockan halv nio på kvällen.

*

Idag befinner jag mig igen på den nivå jag var på vecka 6, före vecka 7 kom med allt rysslandsfrosseri. Inte helt illa tycker jag. Bara att fortsätta.

Promenaderna går bra, och maten smakar. Vegetariskt fortfarande.

Häromdagen togs ett beslut som kommer att diktera våra middagsmenyer framöver: TÖM LÅDORNA, SLUTA HANDLA HEM NYTT.

Den dagen blev det en kall rissallad, som sen blev två kalla rissallader p.g.a. mycket ris.

Ris som vi sparat cirka 1 dl i varje paket av

Bara att börja hacka. Allt utom tepåsarna…

Citrongräs och röd lök, mmm…

…och socker och olja och peppar och salt och citronskal.

Jag bara älskar den här lilla hinken som får fungera som skräpkorg under hackandet och skalandet. Så behöver min gamla rygg inte böja sig för att kasta allt direkt i den rätta skräpisen. Som ju till på köpet befinner sig 30 cm längre bort.

När fetaosten inte är kubad, utan smulad, då älskar jag den lite mera.

Lite basilika och så får det vara klart. Och det var ju verkligen lite extraspännande att koka ris när man måste parera med fyra olika koktider. Några minuter hit eller dit och allt kunde ha gått HELT FEL. Det ni, är vad jag kallar vardagsspänning.

Pupsik says: “kocka mera!”