Pupsik goes Sydafrika

Här är vi nu alltså, på ny adress. Lite joxande återstår ännu. T.ex. försvann några kommentarer och sånt…måste kika och se om jag hittar dem.

Här bakom scenen ser det nytt och fräscht ut. Jag hade lite problem med mina inlägg på gamla stället, vilket gjorde att jag kanske inte alltid orkade skriva på grund av det. Men nu är det alltså nya tider!

Dessa nya tider firade jag nyss med en tupplur och godis till frukost.

PSsssst! En stortävling kommer inom kort. Gören er beredda på att kyssa mitt attraktiva arsel, så kan ni vinna.

aaaaaa

Vi gissar att den är en gatuhund, lilla rufsboffen.

Hade ni humörsvängningar före ni nått tonåren? Det hade jag.

En gång skulle vi skriva en dikt att ta med till skolan nästa dag.

Jag satt hemma om kvällen och fick inget framkrystat. Förmodligen för att jag var så negativt inställd att den mest negativt inställda människan på jorden verkade glad och harmonisk som bara den i jämförelse. Humöret spökade.

Plötsligt satt farmor där bredvid mig och retades lekfullt som det levande helgon hon är, för att få mig på bättre humör. Det funkade inte alls.

När timmen började bli sen och alla mina dikter sög och jag hatade den där läxan mer än något annat, tog farmor tag i en penna och en papperslapp. Inom ett par minuter hade hon fixat ihop en liten dikt som rimmade och var alldeles underbar. Sen gav hon mig mitt häfte och en penna och sa att jag skulle skriva ner dikten hon skrivit där. Världens bästa farmor.

Det här inlägget borde ju avslutas med den dikten, men tyvärr finns den i en låda på vindsvåningen i huvudstadsregionen i Finland. Jag ska absolut skriva in den här när jag ser den nästa gång.

—

Jag kom bara att tänka på farmor nu efter förra inlägget. Skål för henne! Maka till sportige farfar, Mora till sju, mor- och farmor till 18, gamlamor- och farmor till tre (snart fem), och en alldeles fenomenal bullabagare! Och poet ju Vad vi är glada för att Du finns Farmor! SKåL!

Du tynger mig nedåt, in mot min kropps kärna

Jag orkar knappt längre, men jag ville ju ha dig så gärna

Jag håller fast i dig och vill inte släppa taget

Det enda som ger mig kraft är drömmen om det svala kvällsdraget

När gardinerna vajar liksom träden utanför

Då känner jag att det är värt det;

att hålla fast vi dig ända tills jag dör.

Vårt kranvatten vill man inte dricka. Så om ni kommer och hälsar på någon dag och jag bjuder ur kranen så är det inte ett gott tecken. I och för sig är det väl inget gott tecken om jag endast bjuder på vatten heller, även om man ofta helst vill ha vatten i denna bastutemperatur.

Varmt väder och odrickbart kranvatten betyder att vi måste köpa vatten från butiken. Eftersom jag är en billös hemmafru betyder det att jag måste bära hem vattenflaskor hela tiden. (…men eftersom jag är lat och beräknande blir det mest maken som kånkar på de där flaskorna ändå…)

I alla fall är det jobbigt allt detta bärande. Alla italienska gubbar och gummor har sådana där snajsiga kärror med inbyggd väska som de parkerar vid ingången när det kommer till affären för att handla mat. Till först skrattade jag, men sedan insåg jag följande: vatten väger, ge mig en kärra.

Sen gick några månader och jag började tänka: ge mig en kärra NU!

Sen gick ännu några månader och så sade maken: IKEA har egna kärror.

Först då kände jag att det inte fanns några ursäkter längre.

Som ni ser är den inte alltför mommig, stort plus. När gummorna och gubbarna linkar hemåt i sakta mak i 4km/h så susar jag förbi så att gruset bara flyger i 9km/h.

När jag var ut idag så flög inget grus dock, bara ölburkar (en sådan skam, isch). Jag gick till butiken som är jättenära och trodde att det nog skulle gå bra att veckoshoppa nu när jag hade en kärra att lasta på och allt. Dock hade jag ju glömt ryggsäcken, plus att jag inte vanligtvis veckohandlar, så jag hade ju ingen aning om hur mycket det skulle bli.

Det blev mycket och tungt. Vägen hem var ojämn och kärrans hjul små. Plus att någon hade köpt så mycket att tre tunga kassar måste bäras för hand. Sen ramlade några ölburkar ur en kasse då och då och jag stannade med mina tusen kassar och packade om och torkade svetten ur pannan och under brösten (nej det gjorde jag inte, men jag VILLE), och skyndade skyndade för fisken! Fisken blir ju dålig annars!

Den sista biten tog jag de tre väskorna i mina händer och lämnade vagnen, gick 10 meter med väskorna och hämtade vagnen. Gick 10 meter till med vagnen och hämtade väskorna.

Det var hysteriskt. Roligt faktiskt. Jag skrattade inte direkt, men jag kände noll stress. Jag antar att medicinerna hjälper även om jag tvivlar ibland.

Väl hemma tackade jag Kärry och ställde den i ett hörn i köket tills nästa gång.

Ja, Kärry kallades den, men sen tyckte jag att den skulle få ett italienskt namn. Vi har redan så många finska ord i det här hushållet även om ingen av oss är finnfinne. Maken föreslog “Carrellino”, den lilla kärran, och jag nappade direkt. Så mina kära vänner, säg hej till Carrellino, den kommer nog att skymtas i blobben då och då.

Förresten byter vi ju adress småningom, inom fyra dagar, till pupsikgoes.com

Du vet väl om att du är värdefull?

Vet inte varför det plötsligt är så tungt att blogga, men jag har inte skrivit fler är fem ord över helgen, och sen raderat dem.

Men enda vägen ur skrivkrampen är att skriva skriva skriva.

Kom ihåg att vi snart byter adress till pupsikgoes.com, pupsen och jag.

telefonens batteri.