Mat hemhemma och mat i Italien

Ja maten i Finland àr vàl inte direkt kànd fòr att vara guld vàrd, men den hàr gàngen slogs nog alla bottennoteringsrekord nàgonsin.

Ta mammas leverbiffar till exempel. Nàringsvàrde? Noll. Smak? Endast lite. Lingonsylt!? Hòr vàl knappast hemma pà tallriken.

Och det hàr dà? Hembakad smòrgàs med yoghurt. HEMBAKAD SMòRGàS!? Smòrgàsar finns vàl i affàren! Med tillsatt Omega och C-vitamin och allt. Fick knappt bàda i mig.

Efter dessa tvà skràckexempel bestàmde vi oss fòr att gà ut pà restaurang. Men nej nej nej! Vilket misstag! Platta degar med “fyllning”. Om man kan kalla salami, svampar och ost fòr fyllning! Hallà! Var àr biffen?!

Maken och jag testade en sort som kallades “Milano”, skummare namn fàr man se sig i reven efter.

Igen fòrsòkte sisteri sig pà detta med kokning, men jag vet vàl inte om jag blev alltfòr imponerad…sylt igen.

Vàra bàsta (mat)upplevelser fick vi av dessa.

Jag kommer inte ihàg vad det var som var sà bra med dem, men jag kànde mig mycket nòjd efter bàda màltiderna.

Jag behòver knappast sàga att vi var duktigt hungriga nàr vi kom hem till Italien igen. Med kappsàckar och allt begav vi oss till nàrmsta restaurang. Och àr det nàgot dessa italienare kan, sà àr det vàl det hàr med mat!