Idag kämpade jag lite på gymmet. Skönt skönt, men vem är kylskåpet som stirrar tillbaka på mig när jag tittar i spegeln?!
Det känns på allvar som om jag gick upp de här kilona över en natt, för helt plötsligt har jag liksom börjat se dem på riktigt!
Men gymmet alltså. Det var skönt att träna lite och börja komma igång och skaka på fläsket lite, men…nu lider jag inte så mycket av träningsvärk som av trötthet! Jag är helt totalt slut av mitt lilla pass. Ålderdom eller bara resultatet av ett mycket slött och slappt leverne det senaste halvåret? Båda? Jag hoppas att tröttheten försvinner i sakta mak. Jag vill ju känna energi!!! Jag kommer ihåg perioder de senaste åren när jag och maken båda varit mycket aktiva, och vi bara blivit mera energiska ju mera vi gjort, underbart! Men jag får väl acceptera att jag har en bit att komma den här gången. Inte med fläsket alltså, utan formen på alla sätt och vis. Gröh.
Mitt mål är att komma i någorlunda springform. Det känns så synd att jag alltid slutat springa just när jag börjar göra framsteg. För framsteg har verkligen skett. Inte bara bokstavligen. Ahahahaha! I make a funny! På allvar nu, jag trodde på allvar ett tag att min kropp inte var gjord för att springas med. Flera år till och med! Men sen plötsligt en vacker dag satt allt där det skulle och min kropp kunde springa…ja åtminstone två minuter. Och så fem, och så tio, och så mot en timme. Och sen! Sen den andra gången jag kom igång så gick det ännu lättare! Och ännu bättre! Och ännu längre! Ni ser vad som lär hända den här gången väl? Springproffs genast jag börjar springa! Hehe. Eller så inte. Men springa vill jag, och ska, så snart kroppen inte gnyr som en 70-åring efter ett litet gympass.
Jag vet jag vet, många 70-åringar är i mycket bättre form än mig just nu. T.ex. min höftopererade farfar. Och så är han äldre än sjuttio.
Nu ska jag ligga med benen högt en stund. Och ta in ett par av de där gudomliga Panadol Night med sömnbooster.
