Trädkronan svajar och har sig, ser ut över slätterna och se och tycker och tänker, men sitter ändå fast. Rötterna är där de är, eller kanske sliter och slåss de där under. Stammen håller ihop det hela och gör att trädet är ett träd och inte bara en buske.
Nej det finns ingen djup tanke i det där. Jag bara råkade skriva att Pupsik är stammen och utgick från det. Kanske hon är stammen. Kanske gör hon att jag inte är en buske? Min eviga kompanjon och blogginspiratör. Jo, hon spelar en stor roll där. Utan Pupsikblogg, endast en buske. Åhåj, det där haltar så det står härliga till.
Detta har hänt:
Lämnade, som planerat, Dubai bakom mig efter en månad. Oväntat skönt var det. Varför? För att jag vill känna frihet*.
Ingen strandpromenad i kvällningen i världen kan ersätta känslan av frihet.
Fick besök, som planerat. Åt.
Frostar nu ur frysfacket (the freezefuck) och packar ihop lite i Milanot, som planerat, medan jag planerar om de planerade planerna, oplanerat.
Och om en vecka är jag inte längre här, men vem vet var, och både maken och jag har sugiga internetuppkopplingar** som gör det svårt att kommunicera effektivt, och min ena yllestrumpa har försvunnit spårlöst inom denna lägenhets fyra väggar. Men, trots dessa stressiga ovissa tider har jag inte brutit ihop totalt alltför mycket alltför många gånger.
* Alltså inte friheten från makenärsombaken, utan friheten man känner i ett mera bekant land.
**Eller så är det bara för att det är SÅ OTROLIGT LÅNGT mellan oss två, att inte ens internätet räcker till längre.
