Voj nej nej njet. I ett antal veckor, månader, har jag nu tröskat genom House i sakta mak. (Eller ibland 8 avsnitt per dag.) Ännu har jag inte tagit mig genom allt, men jag börjar känna den där paniken komma krypande. Den där “Oääää! Vad håller livet efter House liksom”-pänikn.
Tack och lov är grannens internet inte det snabbaste, så jag får på sin (min?) höjd två avsnitt per dag nu.Vilket är bra.
Men igår var det jobbigt. Ni vet den där hemskt jobbiga känslan man får efter ett riktigt känslosamt avsnitt av en serie som är helt på låtsas med skådespelare men som ändå berör in i märgen? När t.ex. någon tar livet av sig? Och man bara önskar att nästa avsnitt ska avslöja att det där förra avsnittet bara var en dröm även om man vet att det här inte är den sortens serie. Och så hade jag inte ens fått följande avsnitt än. Så jag måste läsa en halv halv bok, (En kort berättels om traktorer på ukrainska, verkar lovande), mitt i den sena natten för att förtränga det jobbiga som skedde i tv-världen.
In other news har jag nu packat ett stycke megakappsäck på 32 kilo och undrar varifrån alla dessa saker fortfarande kryper fram. Det blir nog ett stycke megakappsäck till tror jag. Och jag vet fortfarande inte vart jag ska åka om en vecka när jag flyttar ut härifrån.
1. Maken
X. solen och poolen eller
2. snön och min första familj*?
Alla dessa beslut när man knappt hunnit bli myndig!
Och borde jag kanske baka kokosbolls ikväll? Det borde jag nog.
*Terapeftens ord.
