Pupsik goes Sydafrika

Jag pausar i blendandet och förundras.

Men nu ska vi inte förundras, utan…VI SKA BLENDA MERA!!!

Igår satsade jag på minus banan och plus exotik. Exotiskt i detta fall var papaya*. Papaya, morot och äpple =

Och sen skvalpade magen nöjt i timmarna många. Idag planerar jag att satsa på mera grönsaker i shaken. Kanske…de där…stickorna som man sätter i Bloody Mary…inte broccoli…gröna pinnar…selleri! De är ju äckliga som få, men en vacker dag är man nog vuxen nog för selleri. Kanske redan i morgon. Eller kanske inte. Men vet ni? Supergiftgröna äpplen och färsk ingefära döljer de flesta suspekta smakupplevelserna.

* Ä.k. mamao (med det där vågtecknet över andra a:et). Är det inte lite gulligt att man kan välja mellan ett mammigare eller ett pappigare ord? Och! Maken är som baken har förresten en Mamiya! Hur kul var inte det där? Jag veeeet!

Ett beroende har uppstått.

Idag uppstod ett plötsligt blenderbehov i familjen. Även om bara en av oss, i familjen, befinner sig, mig, i detta land för tillfället så var behovet så stort att vi, jag, genast måste införskaffa en.

[föreställ er här en bild av den lille ettrige blendern som någon glömde att fotografera]

Det bästa hittills är att middagen tar tre minuter att tillreda.

Och så är det mumsigt.

Jag har ätit korv, jag har förfrusit mina ben, jag har förargats över hur dyrt allting är i mitt kära hemland och jag har sist men inte minst trott att Gud

1. pulveriserat

2. kallat hem

3. osynliggjort för att skämta med mig

alla andra levande människor här då jag i den sena nattetimmen* gått på Vasas gator som en ensam ensam ensam skepnad.

*Cirka efter 21.00**

** Dock var det minus 50 grader celsius, så kanske alla bara var smartare än mig och satt hemma i värmen.

Idag koms det fram till att min drygt två veckor långa vistelse här har känts betydligt längre. Kanske är det den finska stämningen som bidrar till den känslan. Snön och kylan och lugnet och bristen på folk, de har alla påverkat mig.

Snön och kylan - man kan inte vara ute så mycket så länge, så man sitter inne massor, leder till galenhet i huvudet.

Man går ut för att se liv och rörelse men misslyckas p.g.a.

Bristen på folk eller

går ut bland folk, men ser inget liv och ingen rörelse p.g.a.

Lugnet detta folk besitter.

På samma gång som detta bidrar till galenhet är det också alldeles…alldeles *djupa suckar*…charmigt.

Tulihan se sieltä.

Sieltähän se tuli.

Aulangolla

Rohkeesti vaan.

Jag har inte ens maken här som jag kan beklaga mig för.

Vore det kanske fel att bombardera honom med klagovisor när han befinner sig nere i Afrika och arbetar ihop till baconen? Ja det vore det nog.

Äh, jag är inte ens så superförkyld, men det verkar vara det enda jag har att rapportera.

Inte det enda, men det enda som inte är 15 verser långt och beklagande i tonen. Eller var det kanske just det det var?

Jag känner mig lite hemlös just nu och har antagligen just därför drabbats av hemlängtan till alla ställen jag bott på de senaste åren. En sådan konstig känsla. Jag kommer ihåg allting som med rosa glasögon på nu. Allt var så underbart back when jag hade ett hem. Nu sitter jag med en massa väskor fyllda med strumpor och en osthyvel och måste hålla ut tills ett hem dimper ner i min famn.

Nu blir mitt snorfyllda huvud så tungt att jag alldeles måste vila det på dynan en stund.

Ja alltså nu återgick vi ju nästan till det som varit. Endast Runebergstårtttttorna som försöker blåsa friska vindar här.

Syster bakade.

Nästa förresten…Helsingfors-Maputo 1000€, Vasa-Maputo 3000€, was!?

Bloggutseendets identitetskris utmanas med denna look.

Känns väl så där, men nu ger vi upp för idag.

Förresten…Vasa är väldigt tomt klockan 22 en söndagskväll. Så snabbt man glömmer.

Hunger och sömnighet hjälper inte en orolig själ som ska flyga. Dock är det bra att vara trött så att man får sova. Och om jag äter så börjar jag spy. Men om man är trött och få somna (oh yes please!) så blir man väckt till middagen och då känns det som om hela kroppen ska gå sönder och varför finns det inte Do Not Disturb – skyltar att hänga på näsan medan man sover?

Och nu vet jag inte om jag borde ta min lilla runda vita vän nuuuu eller om en timme. Alltså på tom  mage dessutom. Kommer jag att slockna som en…någon som slocknar fort genast eller kommer jag att kunna vara vaken en timme helt okej? Jag vill ju inte missa mitt flyg EN GÅNG TILL* p.g.a. pillerpoppande.

Ett halvt piller? Åh. Tack och LOV för att det blir lite mindre flygande och guppande i luften från och med nu.

Ett tag kände jag att det blir lättare, eller att man liksom vänjer sig vid flygning även om man inte tycker om det, bara man bara gör det. Inte låter oron vinna alltså. Men nu på sistone vet jag inte riktigt. Jag har bara börjat känna en annan sorts oro. Eller kanske beror det på pillerpoppandet…att man inte riktigt är sig själv. Hur som helst…tack till mig som hade vett att boka en 6-timmarsresa direkt till Helsingfors istället för en 15-timmars via Englandien, även om det innebar två dagar på hotell. Jag kanske ville hemhemhem så fort som möjligt där ett tag, men 15 timmar med tusen byten…nej.

Nu ska jag äta lite salta pinnar och ta det det lilla lugna.

(Det är inte direkt så att texten passar jättebra, jag har bara haft den i hovvo flera dagar nu.)

*Med valium i kroppen inser man inte alltid riktigt hur bråttom det är i säkerhetskontrollen. Man strosar.

Ööööh, när man sätter det som rubrik så blir det lite svårt att leverera. Kunde man kanske kalla det sju riktiga skitfakta om mig? Då fanns det åtminstone en liten chans att det man skriver skulle kunna låta intressant.

Nåh. Dagens flata utmanade så jag lyder och sätter igång.

1. Tändsticksaskar är något av det med obehagliga i världen. Och öronproppar, de där gula mest av alla, och gummiband. Jag måste förflytta mig själv till ett happy place om jag kommer alltför nära något av dem. En skräckhistoria: En vacker dag befann jag mig med Makenärsombaken på Muji i Milano.

(Även om det endast är tre dagar sen jag lämnade stället kände jag ett behov av att surfa på streetviewen lite för länge. Milano!)

Vi gick där bland alla grejsen när mitt vänstra öga landade på Bollen. Ahem. Så snygg! Så den väckte mitt ha-begär.

Jag tog upp den i min hand. Jag kände, jag insåg. Den var inte alls gjord av trä. Det var en gummibandsboll. SKRÄCKEN! Jag lade den ifrån mig fortare än fort och kände obehaget på min handflata. G U M M I B A N D S O B E H A G E T. Rysningar. Oäääk!

2. Jag är super på att komma ihåg nummerplåtar. Superduper till och med. Det är en händig superpower de gånger man lite vill stalka någon.

3. De senaste åren har jag fått vuxensmaksinne. Vitlök, salami, rå lök, oliver, vin, sniglar, broccoli, blomkål, the list kunde gå på och på. Allt jag inte åt som skitunge har plötsligt blivit underbart gott. Förutom lutfisk förstås.

4. I min barndom låtsasdiggade jag Metallica och andra hårda band för att Storebror diggade dem. Jag tog till och med med dem till musiktimmarna när vi fick ta med vår favoritmusik och led mig genom en låt eller två. Det var inte lätt att vara ung.

5. Jag har lite lekt med tanken att någon gång skjuta, slakta och tillreda ett djur. För kan man inte döda och slakta så borde man väl inte ens äta? Kanske någon gång när jag är lite mindre vegetarisk av mig dock.

6. Trodde alltid att det hörde till att vara förlovad något år innan giftermål, men gick sist och slutligen från det ena till det andra på 75 dagar.

7.Här tog mina tankar slut så jag gick till (skypade) Maken för tips. Det tog oroväckande länge för honom att komma med intressanta fakta om mig. Tydligen “kom han bara på saker som han tycker om med mig”. Same same säger jag.

Makens förslag:

a. Jag kan rulla ihop tungan. (“Not everybody can do that!”)

b. Sättet jag oroar mig för honom när saker och ting inte är 100% bra. (“…like you taking care of me, in that a little fretful manner.”) Jag vet inte om det är så bra att fretta. Om precis allt. Det tenderar att höja blodtrycket. Men tydligen uppskattas min frettighet av maken. Let’s kalla det intressant.

c. Ger döda saker liv. Det här får mig att verka liiite galen, men jag måste säga att det gett ljus många mörka dagar. Man tar alltså vad som helst och ger liv åt det. Ett löv? “Oh no! Don’t step on me!” En mokkakokare? “Pupupupupu coffee’s ready!” En Pupsik? “I want a blog!”.

Titta titta där kom bonusinfo till och med.

Okej, jag utmanar…dig och dig och dig och dig. Och dig? Okej då. Lämna en kommentar om du tar den så att vi alla (2)  kan komma och stalka dig på din blobb.

Howdy dowdy doo.

Jag vet inte riktigt.

Nu har jag (egentligen vi, men eftersom jag egenhändigt flyttat ut oss ur de senaste två lägenheterna så tar jag på mig titeln som flyttare) flyttat så att det börjar räcka. Nu börjar jag ha upp till hit med alla dessa korttidsboendena. Eller inte riktigt så. Jag börjar ha nog av korttidsboende DIT JAG SLÄPAR MED ALLT JAG ÄGER OCH HAR. (Allt och allt, allt finns ju i ett vindsförråd i hufvudstadsregionen*, men allt förutom det alltså.)För sen måste man släpa hit och dit och slänga bort fem väskor med fungerande grejs bara så att man ska få med sig det mest nödvändiga hemhem. Piips, nu får det räcka för en stund. Boa måste jag göra någon annanstans, inte där vi bara bor för korta perioder. Okej? Okej.

Så nu har jag tagit in på ett hotell, och jag vill berätta en sak. DET ÄR TREVLIGT TACK OCH LOV! Jag hade vissa problem de där två dagarna i rummet av godisaskstorlek i Milano förra veckan. Viss…vadhettere….klaustrofobi. Och jag måste dela den asken med mina två enorma kappsäckar, som var som två stycken kortväxta men storväxta gummor som stod och tog upp allt andrum i sina hörn. Och sen tog långväxta uppösta jag upp resten.

Och sen. Sen tappade jag tvålen i duschkabinen. *HORRORFILMMUSIK* Det var så trångt så trångt. Jag kunde inte böja mig, det var SÅ trångt. Så. Så. Så jag måste öppna dörrarna, (som för övrigt läckte ut vatten över hela badrumsgolvet som var cirka en kvadratmeter och snart läckte vatten ut ända i korridoren), och sen rikta bakis (rumpis, arslis) ut genom dörröppningen (alltså duschkabinsöppningen, inte badrumsdörröppningen, så litet badrum, eller så stort arslis, var det inte fråga om), och sen böja mig ner efter tvålen. Och sen räta på mig och stänga de läckande dörrarna igen. Där for den stoltheten. Eller nej vänta nu, den for ju för två år sedan på kolonoskopin. Same same. Antagligen var det samma utsikt denna gång. Ja med den skillnaden att ingen läkare filmade hela härligheten. (Hej! Vad gör de med de där filmerna sen!? Det har jag inte tänkt på….finns min tarmfilm i något arkiv någonstans!? :O Oääääk!)

Så. Det här hotellet är så här långt rymligare. Bra mycket rymligare. Rummet har jag inte sett ännu, men jag skulle uppskatta att foajén är större än hela milanesiska hotellet. I don’t be jokin’! Och fint och modernt. Och jag ser en massa andra gäster.** Det fanns en orsak till att jag inte blobbat om min upplevelse i godisasken tills nu. Det var inget man ville tänka på. Man ville blockera, och försöka tänka på allt annat utom hur trångt det var och hur fort månne syret skulle ta slut. (Jag vädrade en stund innan läggdags alltid just av den orsaken.)

Men nu när det här verkar mera lovande kan jag släppa fram och släppa av skräcken i asken. Och skräcken i duschkabinen. Huga.

Nu vet jag bara inte vad jag ska göra. Jag orkar inte se mig omkring. Jag orkar inte något. Jag hade packat allt och gjort allt i ordning tre timmar efter att flyget landade. Då var jag redo att åka iväg igen. Men iställe måste jag vänta på att Finnair ska känna för att flyga hem. Det orkar de endast på tisdagar. Så. Vad göra? Packa om för tredje gången och hoppas att allt på något magiskt vis ska ha bättre rum och väga mindre nu? Sova i 48 timmar? Sen kommer jag inte ens på flera alternativ. Inte ens slösurfa kommer att vara roligt sen det visade sig att det 1. kostar 2. endast fungerar med sladd (SLADD!). Sova vore inte helt fel. Problemet är bara att jag kan sova bäst på hotell på förmiddagen a.k.a. när de vill städa rummet. Helt på allvar alltså. Den där stunden när de vill städa är den stund när jag absolut behöver supersova. Jag undrar om man kan komma överens om att de städar runt omkring en medan man sover. Hmm.

Fetisch! Jag kan berätta för er om en fetisch jag upptäckt hos mig själv medan jag räknar ner de 48 timmarna.

Vi kan kalla den Naken Rumpa Otäck Syn – fetischen***.

Jag vet inte riktigt hur det började, men kanske var det stolen som satte igång det.

Stolen var en barstol. Sitsen var gjord av plast/glas. Saken var den att den var genomskinlig. Snilleblixt! Genomskinlig sits, naken rumpa! Så äckligt, men så inspirerande! Två saker som borde undvikas borde kanske föras samman. Och nu ska ni inte sitta med vackra små äppelformade rumpor i edra inre sinnen, nej nu är det riktigt håriga saker vi talar om. Det otäcka håriga med det stiliga enkla. Sen den dagen har jag känt ett litet tvång växa till sig. En vacker dag måste jag på något sätt sammanföra de två. (Alltså det är inte min bakis rumpis vi talar om när vi talar om riktigt håriga saker, det får ni inte tro.)
Som om inte det räckte har flera möjliga scenarion kommit till. Då och då ser jag något, och då, snilleblixt! En splitterny cykelsadel! Glasbord! Lädersoffor! Sådana där superdesignade superdyra stolar gjorda av metallnät/galler. Tillsätt naken rumpa och avnjut och äcklas i de mått som känns bäst.

Och just nu, stolen jag sitter i. Sådan potential. Sådan Naken Rumpa Otäck Syn – potential.

(Åh, jag har en bild men på allvar orkar jag inte söka fram sladden till kameran nu. I ett senare skede delar jag av mig av skönheten till stol.)

Man vill bara klä av sig och sätta sig till rätta på det mest rumpframhävande sättet. Eller kanske rumpbakhävande. Okej, jag ska sluta nu.

Men erkänn. Glasstol + naken rumpa = big success!

Okej, nu är mitt rum klart.

*Okej okej, VANDA.
**Man blir ju bara lite undrande om man knappt ser till andra gäster. Är det ett skämthotell oder?!
***Nu när jag nämnde kolonoskopin och Naken Rumpa Otäck Syn – fetischen så där nära varandra får det mig att undra om det var kolonoskopin som satte hela den här fetischen i rullning.

Februari månads första wc-sångsinstallation

Wc wc i mitt Italien
hål i marken
jag ger dig sparken
du gör mig alldeles galien