Howdy dowdy doo.
Jag vet inte riktigt.
Nu har jag (egentligen vi, men eftersom jag egenhändigt flyttat ut oss ur de senaste två lägenheterna så tar jag på mig titeln som flyttare) flyttat så att det börjar räcka. Nu börjar jag ha upp till hit med alla dessa korttidsboendena. Eller inte riktigt så. Jag börjar ha nog av korttidsboende DIT JAG SLÄPAR MED ALLT JAG ÄGER OCH HAR. (Allt och allt, allt finns ju i ett vindsförråd i hufvudstadsregionen*, men allt förutom det alltså.)För sen måste man släpa hit och dit och slänga bort fem väskor med fungerande grejs bara så att man ska få med sig det mest nödvändiga hemhem. Piips, nu får det räcka för en stund. Boa måste jag göra någon annanstans, inte där vi bara bor för korta perioder. Okej? Okej.
Så nu har jag tagit in på ett hotell, och jag vill berätta en sak. DET ÄR TREVLIGT TACK OCH LOV! Jag hade vissa problem de där två dagarna i rummet av godisaskstorlek i Milano förra veckan. Viss…vadhettere….klaustrofobi. Och jag måste dela den asken med mina två enorma kappsäckar, som var som två stycken kortväxta men storväxta gummor som stod och tog upp allt andrum i sina hörn. Och sen tog långväxta uppösta jag upp resten.
Och sen. Sen tappade jag tvålen i duschkabinen. *HORRORFILMMUSIK* Det var så trångt så trångt. Jag kunde inte böja mig, det var SÅ trångt. Så. Så. Så jag måste öppna dörrarna, (som för övrigt läckte ut vatten över hela badrumsgolvet som var cirka en kvadratmeter och snart läckte vatten ut ända i korridoren), och sen rikta bakis (rumpis, arslis) ut genom dörröppningen (alltså duschkabinsöppningen, inte badrumsdörröppningen, så litet badrum, eller så stort arslis, var det inte fråga om), och sen böja mig ner efter tvålen. Och sen räta på mig och stänga de läckande dörrarna igen. Där for den stoltheten. Eller nej vänta nu, den for ju för två år sedan på kolonoskopin. Same same. Antagligen var det samma utsikt denna gång. Ja med den skillnaden att ingen läkare filmade hela härligheten. (Hej! Vad gör de med de där filmerna sen!? Det har jag inte tänkt på….finns min tarmfilm i något arkiv någonstans!? :O Oääääk!)
Så. Det här hotellet är så här långt rymligare. Bra mycket rymligare. Rummet har jag inte sett ännu, men jag skulle uppskatta att foajén är större än hela milanesiska hotellet. I don’t be jokin’! Och fint och modernt. Och jag ser en massa andra gäster.** Det fanns en orsak till att jag inte blobbat om min upplevelse i godisasken tills nu. Det var inget man ville tänka på. Man ville blockera, och försöka tänka på allt annat utom hur trångt det var och hur fort månne syret skulle ta slut. (Jag vädrade en stund innan läggdags alltid just av den orsaken.)
Men nu när det här verkar mera lovande kan jag släppa fram och släppa av skräcken i asken. Och skräcken i duschkabinen. Huga.
Nu vet jag bara inte vad jag ska göra. Jag orkar inte se mig omkring. Jag orkar inte något. Jag hade packat allt och gjort allt i ordning tre timmar efter att flyget landade. Då var jag redo att åka iväg igen. Men iställe måste jag vänta på att Finnair ska känna för att flyga hem. Det orkar de endast på tisdagar. Så. Vad göra? Packa om för tredje gången och hoppas att allt på något magiskt vis ska ha bättre rum och väga mindre nu? Sova i 48 timmar? Sen kommer jag inte ens på flera alternativ. Inte ens slösurfa kommer att vara roligt sen det visade sig att det 1. kostar 2. endast fungerar med sladd (SLADD!). Sova vore inte helt fel. Problemet är bara att jag kan sova bäst på hotell på förmiddagen a.k.a. när de vill städa rummet. Helt på allvar alltså. Den där stunden när de vill städa är den stund när jag absolut behöver supersova. Jag undrar om man kan komma överens om att de städar runt omkring en medan man sover. Hmm.
Fetisch! Jag kan berätta för er om en fetisch jag upptäckt hos mig själv medan jag räknar ner de 48 timmarna.
Vi kan kalla den Naken Rumpa Otäck Syn – fetischen***.
Jag vet inte riktigt hur det började, men kanske var det stolen som satte igång det.
Stolen var en barstol. Sitsen var gjord av plast/glas. Saken var den att den var genomskinlig. Snilleblixt! Genomskinlig sits, naken rumpa! Så äckligt, men så inspirerande! Två saker som borde undvikas borde kanske föras samman. Och nu ska ni inte sitta med vackra små äppelformade rumpor i edra inre sinnen, nej nu är det riktigt håriga saker vi talar om. Det otäcka håriga med det stiliga enkla. Sen den dagen har jag känt ett litet tvång växa till sig. En vacker dag måste jag på något sätt sammanföra de två. (Alltså det är inte min bakis rumpis vi talar om när vi talar om riktigt håriga saker, det får ni inte tro.)
Som om inte det räckte har flera möjliga scenarion kommit till. Då och då ser jag något, och då, snilleblixt! En splitterny cykelsadel! Glasbord! Lädersoffor! Sådana där superdesignade superdyra stolar gjorda av metallnät/galler. Tillsätt naken rumpa och avnjut och äcklas i de mått som känns bäst.
Och just nu, stolen jag sitter i. Sådan potential. Sådan Naken Rumpa Otäck Syn – potential.
(Åh, jag har en bild men på allvar orkar jag inte söka fram sladden till kameran nu. I ett senare skede delar jag av mig av skönheten till stol.)
Man vill bara klä av sig och sätta sig till rätta på det mest rumpframhävande sättet. Eller kanske rumpbakhävande. Okej, jag ska sluta nu.
Men erkänn. Glasstol + naken rumpa = big success!
Okej, nu är mitt rum klart.
*Okej okej, VANDA.
**Man blir ju bara lite undrande om man knappt ser till andra gäster. Är det ett skämthotell oder?!
***Nu när jag nämnde kolonoskopin och Naken Rumpa Otäck Syn – fetischen så där nära varandra får det mig att undra om det var kolonoskopin som satte hela den här fetischen i rullning.
Februari månads första wc-sångsinstallation
Wc wc i mitt Italien
hål i marken
jag ger dig sparken
du gör mig alldeles galien
