Pupsikbloggen

31 januari 2010 10:00

Howdy dowdy doo.

Jag vet inte riktigt.

Nu har jag (egentligen vi, men eftersom jag egenhändigt flyttat ut oss ur de senaste två lägenheterna så tar jag på mig titeln som flyttare) flyttat så att det börjar räcka. Nu börjar jag ha upp till hit med alla dessa korttidsboendena. Eller inte riktigt så. Jag börjar ha nog av korttidsboende DIT JAG SLÄPAR MED ALLT JAG ÄGER OCH HAR. (Allt och allt, allt finns ju i ett vindsförråd i hufvudstadsregionen*, men allt förutom det alltså.)För sen måste man släpa hit och dit och slänga bort fem väskor med fungerande grejs bara så att man ska få med sig det mest nödvändiga hemhem. Piips, nu får det räcka för en stund. Boa måste jag göra någon annanstans, inte där vi bara bor för korta perioder. Okej? Okej.

Så nu har jag tagit in på ett hotell, och jag vill berätta en sak. DET ÄR TREVLIGT TACK OCH LOV! Jag hade vissa problem de där två dagarna i rummet av godisaskstorlek i Milano förra veckan. Viss…vadhettere….klaustrofobi. Och jag måste dela den asken med mina två enorma kappsäckar, som var som två stycken kortväxta men storväxta gummor som stod och tog upp allt andrum i sina hörn. Och sen tog långväxta uppösta jag upp resten.

Och sen. Sen tappade jag tvålen i duschkabinen. *HORRORFILMMUSIK* Det var så trångt så trångt. Jag kunde inte böja mig, det var SÅ trångt. Så. Så. Så jag måste öppna dörrarna, (som för övrigt läckte ut vatten över hela badrumsgolvet som var cirka en kvadratmeter och snart läckte vatten ut ända i korridoren), och sen rikta bakis (rumpis, arslis) ut genom dörröppningen (alltså duschkabinsöppningen, inte badrumsdörröppningen, så litet badrum, eller så stort arslis, var det inte fråga om), och sen böja mig ner efter tvålen. Och sen räta på mig och stänga de läckande dörrarna igen. Där for den stoltheten. Eller nej vänta nu, den for ju för två år sedan på kolonoskopin. Same same. Antagligen var det samma utsikt denna gång. Ja med den skillnaden att ingen läkare filmade hela härligheten. (Hej! Vad gör de med de där filmerna sen!? Det har jag inte tänkt på….finns min tarmfilm i något arkiv någonstans!? :O Oääääk!)

Så. Det här hotellet är så här långt rymligare. Bra mycket rymligare. Rummet har jag inte sett ännu, men jag skulle uppskatta att foajén är större än hela milanesiska hotellet. I don’t be jokin’! Och fint och modernt. Och jag ser en massa andra gäster.** Det fanns en orsak till att jag inte blobbat om min upplevelse i godisasken tills nu. Det var inget man ville tänka på. Man ville blockera, och försöka tänka på allt annat utom hur trångt det var och hur fort månne syret skulle ta slut. (Jag vädrade en stund innan läggdags alltid just av den orsaken.)

Men nu när det här verkar mera lovande kan jag släppa fram och släppa av skräcken i asken. Och skräcken i duschkabinen. Huga.

Nu vet jag bara inte vad jag ska göra. Jag orkar inte se mig omkring. Jag orkar inte något. Jag hade packat allt och gjort allt i ordning tre timmar efter att flyget landade. Då var jag redo att åka iväg igen. Men iställe måste jag vänta på att Finnair ska känna för att flyga hem. Det orkar de endast på tisdagar. Så. Vad göra? Packa om för tredje gången och hoppas att allt på något magiskt vis ska ha bättre rum och väga mindre nu? Sova i 48 timmar? Sen kommer jag inte ens på flera alternativ. Inte ens slösurfa kommer att vara roligt sen det visade sig att det 1. kostar 2. endast fungerar med sladd (SLADD!). Sova vore inte helt fel. Problemet är bara att jag kan sova bäst på hotell på förmiddagen a.k.a. när de vill städa rummet. Helt på allvar alltså. Den där stunden när de vill städa är den stund när jag absolut behöver supersova. Jag undrar om man kan komma överens om att de städar runt omkring en medan man sover. Hmm.

Fetisch! Jag kan berätta för er om en fetisch jag upptäckt hos mig själv medan jag räknar ner de 48 timmarna.

Vi kan kalla den Naken Rumpa Otäck Syn – fetischen***.

Jag vet inte riktigt hur det började, men kanske var det stolen som satte igång det.

Stolen var en barstol. Sitsen var gjord av plast/glas. Saken var den att den var genomskinlig. Snilleblixt! Genomskinlig sits, naken rumpa! Så äckligt, men så inspirerande! Två saker som borde undvikas borde kanske föras samman. Och nu ska ni inte sitta med vackra små äppelformade rumpor i edra inre sinnen, nej nu är det riktigt håriga saker vi talar om. Det otäcka håriga med det stiliga enkla. Sen den dagen har jag känt ett litet tvång växa till sig. En vacker dag måste jag på något sätt sammanföra de två. (Alltså det är inte min bakis rumpis vi talar om när vi talar om riktigt håriga saker, det får ni inte tro.)
Som om inte det räckte har flera möjliga scenarion kommit till. Då och då ser jag något, och då, snilleblixt! En splitterny cykelsadel! Glasbord! Lädersoffor! Sådana där superdesignade superdyra stolar gjorda av metallnät/galler. Tillsätt naken rumpa och avnjut och äcklas i de mått som känns bäst.

Och just nu, stolen jag sitter i. Sådan potential. Sådan Naken Rumpa Otäck Syn – potential.

(Åh, jag har en bild men på allvar orkar jag inte söka fram sladden till kameran nu. I ett senare skede delar jag av mig av skönheten till stol.)

Man vill bara klä av sig och sätta sig till rätta på det mest rumpframhävande sättet. Eller kanske rumpbakhävande. Okej, jag ska sluta nu.

Men erkänn. Glasstol + naken rumpa = big success!

Okej, nu är mitt rum klart.

*Okej okej, VANDA.
**Man blir ju bara lite undrande om man knappt ser till andra gäster. Är det ett skämthotell oder?!
***Nu när jag nämnde kolonoskopin och Naken Rumpa Otäck Syn – fetischen så där nära varandra får det mig att undra om det var kolonoskopin som satte hela den här fetischen i rullning.

Februari månads första wc-sångsinstallation

Wc wc i mitt Italien
hål i marken
jag ger dig sparken
du gör mig alldeles galien

Januarivinnare

Då och då är det underhållande att kolla vem som googlat vad och hittat hit. Här är några tankar om januaris bidrag:

De här första är jag nöjd med. Rövbild, ja! Maken baken, ja! wc sång, ja! Det är väl på den nivån jag vill hålla det, med några romantiska inslag av maken baken.

De här nästa känner jag mig lite splittrad över… är de nästan lite seriöst tråkiga? Elcykel, cancerbotemedel, surskorpor (Gud välsigna dem de är underbara), hmm. Och sen de eviga förfrågningarna om Närpes. Dock har ingen sökt massage i Närpes på länge. Kom igen! Massage i Närpes massage i Närpes massage i Närpes.

Rövbilden still going strong, lite päronsnopp, ännu mera cancerbotemedel, Lasse Berghagen omringad av sexigt värre och rövbild. Och nabbipärlor, pyssel och väder. Splittrat läge minsann. Det känns som om det saknas balans och blir antingen röv eller väder. Var är lagom?

Lagom och annat kommer att utforskas i februari tror jag. Lite mindre väderprat och lite mera…wc sång? Det är sådant Pupsikbloggen behöver tror jag.

O

Tre nätter till skola jag befinna mig i dessa trakter av Europa. Sen en snabbis via Dubai, sen lite Vasa. Kanske. Förmodligen. Och hälsa på nya och gamla bebisar. Och äta mammas leverbiff. Och systers bröd? (Har du bakat på sistone?) Och…malaxlimpa?

Men först tre nätter till på:

SUPERMADRASSEN!

Det är allt jag har att kura ihop mig på efter en rensning i lägenheten ikväll. Inte så att tyskarna eller ryssarna tog den i besittning eller så, bara ett vanligt Stage 2 i den kommande utflyttningen. (Stage 1 var att frosta ur frysfacket. Sådant är inte smart att spara till sist*.)

På trottoaren därute i dimman ligger nu IKEA-madrassen efter ganska så exakt ett år i tjänst. Den sög verkligen. Som IKEA bara kan. Och H&M-kläder**.

Kvar finns Luftis. Som efter några timmar är Halvtommis. På morgonen vaknar man av förfruset ärsel då det hängt i golvet några timmar. Skönt. Och stelt och förskräckligt.

Sen hade jag tänkt ägna mig åt en liten minnesstund från året som varit, men tappade helt lusten p.g.a. en massa sista-minutenstress, och sista-minutenARGH!!!!

Alltså blir det en annan gång.

Jag drömde att ingen kom och hämtade allt skräp som jag bar ut igår, så nu måste jag gå och kolla.

*Då kan trasmissar begås.

**Förutom de där byxorna som inte ens blev nötta efter att ha släpat i marken i fem år. De blev pensionerade.

Trycksvärta i mitt hjerta

Ofta när mina tankar närmar sig mitt forna leverne som tidningsutdelerska känner jag *dodonk dodonk* där i mitt bröst. Jag fattar inte hur denna kärleksaffär uppstod, men ackack så denna gumma saknar det där. Det där stilla, tysta. Trycksvärtan, trapporna som inte var någon utmaning alls efter månader, ja till och med år*, av springande i dem.

Värmen om sommarnätterna. (Nu orkar vi inte minnas vintern, även om största delen av mina nätter var just vinternätter.) Alla andra utdelare som man skymtade mellan husen. Blå nissar som skyndade sig fram. Nybörjare och veteraner. Unga och gamla. Mycket unga och mycket gamla. Alla så härliga.

Ooo så jag saknar nu.

*Jag har lite svårt att förstå att jag pysslade med tidningsutdelning i år i plural form. Delvis för att det är tidningsutdelning vi talar om, och delvis för att jag inte kommer på mycket annat som jag haft ro att hålla på med så länge. Tidningutdelning!!!

Bambambampampaa

Voj nej nej njet. I ett antal veckor, månader, har jag nu tröskat genom House i sakta mak. (Eller ibland 8 avsnitt per dag.) Ännu har jag inte tagit mig genom allt, men jag börjar känna den där paniken komma krypande. Den där “Oääää! Vad håller livet efter House liksom”-pänikn.

Tack och lov är grannens internet inte det snabbaste, så jag får på sin (min?) höjd två avsnitt per dag nu.Vilket är bra.

Men igår var det jobbigt. Ni vet den där hemskt jobbiga känslan man får efter ett riktigt känslosamt avsnitt av en serie som är helt på låtsas med skådespelare men som ändå berör in i märgen? När t.ex. någon tar livet av sig? Och man bara önskar att nästa avsnitt ska avslöja att det där förra avsnittet bara var en dröm även om man vet att det här inte är den sortens serie. Och så hade jag inte ens fått följande avsnitt än. Så jag måste läsa en halv halv bok, (En kort berättels om traktorer på ukrainska, verkar lovande), mitt i den sena natten för att förtränga det jobbiga som skedde i tv-världen.

In other news har jag nu packat ett stycke megakappsäck på 32 kilo och undrar varifrån alla dessa saker fortfarande kryper fram. Det blir nog ett stycke megakappsäck till tror jag. Och jag vet fortfarande inte vart jag ska åka om en vecka när jag flyttar ut härifrån.

1. Maken

X. solen och poolen eller

2. snön och min första familj*?

Alla dessa beslut när man knappt hunnit bli myndig!

Och borde jag kanske baka kokosbolls ikväll? Det borde jag nog.

*Terapeftens ord.

Pupsik är stammen

Trädkronan svajar och har sig, ser ut över slätterna och se och tycker och tänker, men sitter ändå fast. Rötterna är där de är, eller kanske sliter och slåss de där under. Stammen håller ihop det hela och gör att trädet är ett träd och inte bara en buske.

Nej det finns ingen djup tanke i det där. Jag bara råkade skriva att Pupsik är stammen och utgick från det. Kanske hon är stammen. Kanske gör hon att jag inte är en buske? Min eviga kompanjon och blogginspiratör. Jo, hon spelar en stor roll där. Utan Pupsikblogg, endast en buske. Åhåj, det där haltar så det står härliga till.

Detta har hänt:

Lämnade, som planerat, Dubai bakom mig efter en månad. Oväntat skönt var det. Varför? För att jag vill känna frihet*.

Ingen strandpromenad i kvällningen i världen kan ersätta känslan av frihet.

Fick besök, som planerat. Åt.

Frostar nu ur frysfacket (the freezefuck) och packar ihop lite i Milanot, som planerat, medan jag planerar om de planerade planerna, oplanerat.

Och om en vecka är jag inte längre här, men vem vet var, och både maken och jag har sugiga internetuppkopplingar** som gör det svårt att kommunicera effektivt, och min ena yllestrumpa har försvunnit spårlöst inom denna lägenhets fyra väggar. Men, trots dessa stressiga ovissa tider har jag inte brutit ihop totalt alltför mycket alltför många gånger.

* Alltså inte friheten från makenärsombaken, utan friheten man känner i ett mera bekant land.

**Eller så är det bara för att det är SÅ OTROLIGT LÅNGT mellan oss två, att inte ens internätet räcker till längre.

Kära vänner

Jag vet inte vilket som är bättre/sämre.

Jag borde kanske slänga in Dubais väder där, men äh, ibland är det bättre att inte veta.

Jag är nu i Milanos trygga vrå och har äntligen fått lite värme i lägenheten. Till min hjälp har jag ugnen, filtar, tjocka strumpor, ett underbart bad, hett te och värmeelementen som någon klipsk idit vred ner till ettan när iditen åkte bort för en månad sen. Nu är de korrekt inställda igen, så långt mot hetaste det bara går att skruva med milt våld.

Jag har till och med kunnat ta av mig mössan nu.

Saknar jag poolen

och…och…bilen och…godishyllorna och supersängen med supermadrassen och superduschen och…och shoppingen och att se på House på TV-skärmen istället för min lilla 9-tummare…gymmet och Dubaiet*? Joooo, men….men…det finns liksom mera själ i hela lilla härliga Italia.

Det är skönt att vara här. Myspys. Kallt myspys. För mig själv. Men ändå.

*(Supermakenärsombaken saknar jag ju såklart!)

Blåblärsplaj!

Vill ha! Nu!

Det är längesen jag bakade nattetid. Borde jag? Borde jag trycka i mig en stor del av en blåbärspaj den här tiden på dygnet? Nej det kanske jag inte borde…men nu råkar jag ju spendera en stor del av nattiden vaken*, och då måste jag ju göra vissa dagsaker under dessa nattetimmar. Oder? Jo, jag borde nog baka en paj.

Jag kommer inte ihåg vad jag planerade när dessa två lådor inhandlades. Jag gissar på något hälsosamt. Så fort jag ser äpplen, bär och exotisk frukt blir jag en hälsokanin. Jag tror av någon orsak att jag automatiskt kommer att kunna utöva yoga och se ut som Suzanne Somers innan dagen är slut bara jag köper hem lite spenat, ett rött äpple, en liten bärask (ju rödare desto bättre) och socker som någon stackare långt bort i någon regnskog har knåpat ihop.

Likheten är slående, jag vet.

Sen äter jag ju oftast väldigt lite av allt det där. Sockret går ju förstås åt först, och så måste man sätta en sked extra för att få den rätta sötman. Äpplet tar jag en tugga av och kommer genast ihåg att jag inte tycker om att äta äpplen. Spenaten rinner bokstavligen bort, och två veckor senare tvättar jag bort sörjan ur kylskåpets grönsakslåda. Bären äter jag dock ibland upp som de är! Men ofta kommer choklad eller efterrätter med i bilden. Och paj.

Nu blev jag hungrig också. Vilken tur att paj ju nästan är gröt med bär!

*Vissa resenärer skola icke oroa sig, ty Milano ligger 3 timmar före Dubai och därför kommer jag att vara redo att uppohoppa i gryningen långt innan första milanesiska tuppen gal. (Så länge gryningen inte är alltför långt innan klockan åtta nio). Vad vi nu ska göra i gryningen…titta ut på den tjocka dimman och hoppa x-hopp för att hålla oss varma förstås!

Min farmvillegubbes frisyr är tråkig

Alltså betyder det att min frisyr är tråkig.

Om några dagar åker jag till Milano

Vädret är väl sådär.

Ja, det är inte vädret i sig jag är rädd för. Det är klimatet i vår lägenhet som kommer att suga. Antingen måste jag inhandla 10 000 värmeljus, eller helt enkelt hålla mig upptagen utanför lägenheten så mycket som möjligt.

Jag hoppas vinterrean är fantastisk fortfarande.

Till er resenärer: Ta med varma sockisar/inneskor och något varmt att sova i. Alltså kläder, täcken och filtar finnes.

Plahblahkah

Nej det är varken arabiska eller ryska…tror jag.

Det är det ord som kommer in i hovo mitt när jag tänker “matlagning”. Jag har befunnit mig i en svacka. Nu ser jag ljuset. Säärleken i käket. Skrev fel, skulle stå köket, men sak samma nästan.

Svackan var som värst åren 2003-2009, öööh eller allra värst senast november-december 2009. Vad skedde då? Jag var singel*. Jag köpte pastalådor. 10 stycken lådor = 10 middagar.

Och åt mycket stora mängder bär för att kompensera ibland.

Men nu äntligen börjar jag sakna maaaaaat!

Så igår gick jag för första gången på ett bra tag och handlade mat. Tyvärr gick det sådär, eller…till sist och slutligen ändå helt okej antar jag. Man kan ju inte kräva för mycket av sig själv.

Planen var att testa Loppans sallad som jag lade ögon på passligt till nya året (=nya HÄÄÄÄLSOSAMMA matvanor). Och sen lade jag ögonen på ett rödbetstips: HÄÄÄÄR. (F.ö. en mycket rolig, trevlig och välskriven blogg.)

Såååå, de där ingredienserna dåå…blev lite för mycket för mitt hjärnsystemi så jag tänkte att “äh, de här fixar ja”. Och så gick jag iväg till affären utan färdigt ifylld handelslapp. Alltså jag hade skrivit mjölk och bread, som om jag skulle glömma sådant och komma ihåg två nya recept så där bara. Sen i affären blev det lite för mycket för kära hjärnan och mig och vi tog oss med nöd och näppe igenom det hela utan kalabalik. Och utan de flesta ingredienserna. Två enorma potatisar och två rödbetor och mjölk och bread kom jag hem med. Och tusen andra impulssaker såklart. Men utan det mesta.

Så. Rödbetor, potatis och kinakål och vattenmelon blev det första kvällen. Gott, men…jag ville ju baaaaka potsun och röven, så ikväll inhandlade jag folie, bra att ha till bakning av rötter. Och rätter. Hehe.

Så här långt har jag alltså nästan klarat av att testa ett recept.

Det blev så här:

Kväll 1

Ugnsstekt rödbeta och enorma potäter i klyftform, med olja och mixad krydda. Till detta mycket möra kyckligboobs. Stekta i olja och smör tills de är gyllene och halvråa, sedan tills de är genomkokta i indisk kycklingsås som börjar på….m? Inte tikka masala…nåh. På burk var den i alla fall. Det var stort att få en middag inhandlad och tillredd peeps, så det är okej att använda sås på burk.

Mycket konstig improviserad sallad med kinakål och vattenmelon. Mitt hovo var trött när jag uppfann denna.

Dag två:

Ugnsbakade enorma klyftpotäter med rödbeta och vitlök och olja och…någon mediterranean krydda. Plus kycklig från igår.

Där bakades de så sött så sött tills de var alldeles mjuka och goa. Mmmmm. 200 grader i 1,5 (!?) timme. Eller mera, eller mindre. Tills de är mjuka och goa.

Annat på matfronten:

Obehagligt eller mums? Någonstans däremellan.

Fick knäpp häromdagen (det här skedde naturligtvis innan jag blev alldeles seriöst middagskockande av mig) och lagade allt jello jag lade ögonen på i vårt snäckskåp.

Nu ska jag bara planera lite bättre och få till ett stycke kall rödbetssallad och ett stycke quinoasallad så är vi igång!

Bonus: godishyllorna i vår lilla kvartersaffär

Där finns till och med Pandalakrits!

*Int på riki alltså, bara så att vi befann oss på olika ställen.

Pool i kvällen

Av orsaker som jag ännu inte lyckats klura ut med min mycket klipska hjärna så är poolen tom. Tomtomtom är den. Alltid. Men, ingen hätä, det passar mig ypperligt.

Maken hänger med som sällskap, sällskap med kamera, och fotar de där smickrande poserna man intar vid simning.

Smickrande 1

Smickrande 2

Ikväll ska jag ta med 2-euros kameran och fota under vattnet. Eftersom

a) endast jag är under vattnet och jag inte tänkt fota mig själv

2) filmen i kameran inte alls är lämpad för detta

x) jag inte har simglasögon och inte kan hålla ögonen öppna i superklorade vattnet utan att bränna sönder hela ögonbollen

är detta något jag gör endast för att jag har så tråkigt att det skulle muntra upp mig mycket att få sitta och vänta på en filmrullsframkallning i en hel timme i morgon.

*PLASK*

Man lever och lär

Och vad lärde vi oss idag?

Att man inte ska måla naglarna efter att man droppat i ögondroppar. Man tror sig se att det blir bra, men sen när dropparna slutat fukka med ögonen och man kan se normalt igen så ser man ödeseländet till manikyr.

Forskeri

Jamen! Allt skulle ju vipps vara bättre den första januari! Hej!? Hallå!? I wants my Dirhams back!

Eller kanske det är lite bättre i alla fall. Enligt mina störtdjupa forskningar så tyckte alla att 2009 var ett skitår. Ett riktigt jävla bottennapp. Om 2010 kommer att bli bättre är väl lite väl tidigt att spå om, men ni håller väl tummarna riktigt hårt?

Eller har ni några rapporter om ett, hittills, sjuhelsikes superår? Äh, det är nog för tidigt att fundera över det. Även om de två första dagarna på ett år är bättre än bäst är det omöjligt att veta hur resten blir. Det kan ju handla om “hoppsan” och “åhå” bara. “Hoppsan! Jag vann en miljard och botade cancer!”, “Åhå! Jag renade allt vatten på jorden och botade ALLT!”. Sen idag den tredje januari upphör samtliga valutor att existera huxflux bara, och alla botade människor får grymma biverkningar såsom huvudavfallningar och förstoppning. Det här 2010 kan nog visa sig vara skit på så många nya nivåer att vi skall hålla oss alldeles avvaktande ännu.

Mina två första dagar var lite bättre än fjolåret på följande sätt:

1. gick och lade mig i tid alla (två) kvällar och tyckte det var lovande med tanke på att det är ett alldeles nytt år nu och kanske HEJ KANSKE det betyder att dygnsrytmen är på min sida det här året. Men den där första natten låg jag nog vaken väldigt många timmar innan sömnen kom. Den där andra var jag alldeles slut. Den här tredje är inte så lovande. Jag kan helt enkelt inte sova när jag är på ett alldeles JÄVLIGT humör.

2. Det är nytt år! Jeij!

Nu sitter jag här hungrig och jävlig och vet inte riktigt. Ni vet när man är på dåligt humör och bara vill skrika och svära och kasta en dator, som den också är på jävligt humör, rakt i golvet och sen in i väggen och sen ut på balkongen och sen stampa på den, men ändå någonstans innerst inne är på ganska bra humör? Men man har liksom bestämt sig för att vara ilsken och har inte tid att vara på bra humör. ????? Så nu har jag lyckats hålla fast vid min ARRRRGHhet ett bra tag bara tack vare denna ologiska beslutsamhet.

Kanske skall jag vara ilsken hela morgondagen också. Det skall nog hända något mycket bra för att det skall vara värt att bli glad.

Annars firar vi ju idag! Vad? En hel månad utan mediciner! Utan Crazy Pills ™ alltså. Andra piller knaprar jag i mig som en ekorre ännu. Ofarliga alltså. Hjärnopåverkande saker.

Och eftersom vi redan pratar om jävligheter så kan jag ju meddela åt dem som missat det: DEN HÄR MÅNADEN HAR VARIT FÖR JÄVLIG.

Några exempel på saker jag grät över/eller liksom bara fick tåriga ögon av (nejnej, det är bara blåsten!) i vecka 1-2: ingenting, min egen gråt, tanken på livet, känslosamma blogginlägg av okända människor, fina citat, ljudet av min gråt i en tyst lägenhet, tanken på att skiljas från mina mediciner (alltså att de inte längre skulle finnas i min kropp, alltså :-O PUCKO!), ingenting särskilt, när folk sade saker med ett känslosamt tonfall (i verkliga livet och i tv-serier), när jag såg näsdukar hos Terapeften, när okända människor log åt mig/andra okända människor på gatan.

Och även om det aldrig var något att gråta över på riktigt, så blir man kanske på liiite dåligt/patetiskt/idiotiskt humör av själva hulkandet över ingenting. För en kväll står man där och funderar över potatis eller pasta till middag, och så börjar man gråta. Och så står man och skalar potatis och gråter. Och så äter man och gråter. Och så står man i duschen och gråter. Peeps, de där veckorna i mitt 2009-årsliv var ganska så intressanta. Och det är ganska så skönt att de är över.

Det var vecka 1-2. Vecka 3 kan kallas allmänångestig. Och vecka 4 allmänångestig/tröttig. Allmänångestig innebär bl.a. avsaknad av mental ork och fysisk energi att aktivera sig och ovilja att ens försöka. Tröttig är bara ett gulligare ord för trött. På alla sätt och vis. Normaltrötthet och annan trötthet. Som man blir trött och får tråkigt av att vara hemma ett par dagar med en förkylning känner jag mig nu redigt trött på att sitta här och “bli bättre”.

Till allas vår glädje får jag återförenas med Terapeften om enochenhalv vecka! Jag överväger att fråga om hon är som ett spa, så man kan boka in sig för en heldag.

Om någon fortfarande läser så rekommenderar jag att ni, du, hämtar en dryck, för jag är inte alls färdig ännu. Ja, eller så kan du ju helt enkelt sluta läsa.

Andra problem i mitt liv just nu: allmänångestig ovilja att ens orka försöka övertyga mig själv om att även julbelysningen borde tas ner eftersom tomtarna raskt städades undan på nyårsafton. Men! Men! Det är ju så mysigt!

Vi har så tjocka gardiner mot solens superduperstrålar här, så lägenheten är lite mörk hela tiden. Man kunde ju hålla gardinerna åt sidan under dygnets ljusa timmar men… 1) Ibland kanske man dammsuger lite lättklädd och jag vill fortfarande inte hamna i fängelse här 2) Julbelysningen är mysigare än solen.

——-

Jag kollade lite i arkivet och för exakt ett år sedan så saknade vi fortfarande internet i Milano, så då förekom inget bloggeri förrän 13 januari. Vilket är lite trist eftersom årets Hemskaste Dagar ™ utspelade sig därikring. Nu vet jag inte riktigt när jag ska “fira” mina årsdagar ju! Dock vet jag inte om det skulle spela någon större roll, eftersom det verkar som om jag inte hade så detaljrika inlägg om Hemskheterna ™. Men ändå. Jag önskar att jag hade släpat mitt utmattade arsel till ett wifi-område och bloggat lite så att januari-2010-jaget skulle veta mera om januari-2009-jaget. Kanske var jag alldeles yr i hovo och bara svamlade? Kanske såg man på en mils avstånd att jag var en tickande yrbomb? Kanske stod det “ge mig Crazy Pills ™” i pannan? Nu kommer jag inte alls ihåg så mycket.

Hmm. Om italienarna ändå var lite effektivare så att vi hade fått vårt internet i tid!

Jag har för mig att Dagen D ™ var alldeles i början av januari, vilket betyder att jag befann mig i en väldig svacka för exakt ett år sedan.

Och allt det där svamlandet måste jag bara svamla mig genom för att säga: tack och LOV att det är nytt år nya möjligheter som gäller nu för *spyljud* vad 2009 SÖÖÖÖÖG! (Det blir lite halverotiskt när man skriver “sög” med rosa.)

2010 får väl suga lite såhär i början, men bättre än 2009 är verkligen det enda jag ber om.

Betyder det att jag borde skita i att hålla fast i den här jävligheten och låta det finare humöret komma fram kanske?

:O Åtminstone borde jag gå och sova. Jag missade liksom två hela timmar nu plötsligt. Åtminstone gjorde jag något nyttigt med åtminstone en timme av den tiden. FarmVille sköter inte sig självt, yo!

Pssssst! 2010! Vinnarnas år!

Psssst! Tänkte kasta in några bilder här och där men jag har dem alla på kameran ännu. Jag vet att det är jobbigt att läsa utan bilder. Såri då!